Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamhet befordra folkens framsteg i ljus och frihet, i
välstånd och förädling. Vår öfvertygelse är, att på sådant sätt
hafva dessa båda skolor i vår historiska litteratur infört och
efterlemnat många origtiga åsigter, bland andra den
sammanhängande kedjan af likgiltighet för Karl den elfte,
afguderi för Karl den tolfte; förkastelsedomar öfver Frihetstiden
och lofsånger öfver Gustaf den tredje. De hafva härigenom
verkat vilseledande icke blott på den historiska vetenskapen
utan ock på såväl furstarnas som folkens rättsbegrepp och
uppfattning af hvad som är de förras heligaste pligt och de
senares sanna lycka.
Naturligt var, att under holstein-gottorpska ättens
regeringstid och länge fortvarande trycktvång de högstämda
lofsångerna öfver Gustaf den tredje skulle höra till ordningen
för dagen. Men år 1821, och sedan denna dynasti utslocknat,
gjordes ett försök att framlägga äfven en annan sida
af saken, då nämligen Schartau i, som man tror, förening
med P. A. Wallmark, började utgifva »Hemliga Handlingar
hörande till Sverges historia efter konung Gustaf den
tredjes anträde till regeringen». Verket, bestående af tre delar,
utkom under åren 1821—1825 och innehöll många för
nämnde konung högst ofördelaktiga uppgifter och omdömen,
och stod således i uppenbar strid mot de åsigter, man förut
vanligen uttalat. Naturligtvis skulle en sådan skrift väcka
mycken ovilja hos nyss nämnda två historiska skolor. Geijer
hade 1820 förklarat, att den svenske man som vill till
Gustaf den tredjes minne »lägga en förebråelse, må röra vid
hans blodbestänkta stoft, och upphäfva, om han förmår, sin
hand till anklagelse». [1] Atterbom och fosforisterna hade väl
i början och af estetiska skäl klandrat samme konung; men
i följd af politiskt reaktionära åsigter öfvergick äfven hela denna
litterära fraktion till hans försvarare.
Som främste talemannen för denna åsigt framstod Hans
Järta. Man känner, med hvilket blixtrande snille och med
hvilken bergfast öfvertygelse han omkring år 1800 omfattade den
dåvarande liberalismen och dess kärlek till fria statsförfattningar,
samt hans ovilja mot den ofta missbrukade konungamagten.
Längre fram [2] skall ock i denna samling anföras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
