Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvartill den unga drottningen icke litet bidrog genom sina
machiavelliska principer att tro, det folket är gjordt för
konungens skull, och icke konungen för folkets. Ilon
begagnade sig admirabelt af den dictionen: Divide et Impera; gjorde
allt, livad möjeligt var, att skaffa sig många medhållare,
vände ryggen ofta till dem, sedan hon vunnit sina ändamål,
och var endast intagande af regerings lystnad. Konungen
deremot, som var en god och from herre, samt verkeligen
hade mycken religion, var ofta plågad af drottningens icke
sällan varande inkonseqventa humör och gerningar. Han var
vänfast och älskad, hon brydde sig icke om att hafva vänner
men var angelägen om att vara fruktad; så olika voro dessa
båda karakterer. Konungen var icke bland dem, man kallar
spetsfundiga, men egae ett godt hjerta, ärligt och upprigtigt
samt ett redigt förnuft; drottningen deremot qvick,
spetsfundig, hade mycken lektur, 110g falska begrepp i
religions-saker och nästan fritänkerska, ständigt sysselsatt i politiken,
ville ständigt hafva rätt, var ofta utan tand för tunga, som
kan genom flere exempel visas; bland andra vid en
aftonmåltid vid bordet, der alla slags ämnen drefvos, hände sig,
att hon kom att tala om kronprinsen och hans stora
förstånd, då hon publikt sade vpour Gustave, il a tout Vesprit de
la maison de Brandenbourg, mais Charles au contraire toute
la betise de la maison d’Holstein». Detta kunde naturligtvis
icke annat än förtreta konungen, som satt bredvid henne,
hvarför han sköt stolen från bordet, och så slöts denna
aftonmåltiden, då hon först märkte, att hon sagt en sottise. Ofta
voro sådana trakasserier vid hofvet; och var både löjeligt och
förargeligt att se, huru en hop folk sökte göra sig necessaira
och springa med sladder och limstänger. Detta folket voro
dock bäst ansedda, så länge man behöfde nyttja deras tjenst,
men sedan gick det med dem som med gamla skor, då de
äro utslitna, så vräkas de bort. Konungen, som älskade ro
och stillhet, hade sina vissa vänner, som han lefde
förtroligt med, och brydde sig föga om alla de der lycksökarne.
Drottningen deremot samt kronprinsen nyttjade sådant folk
öfver höfvan, så länge de väntade sig kunna hafva något
gagn af dem, och tills någon ny kunde vinnas, som man
kunde, ined mera fördel nyttja till sina utsigters befrämjande.
Ar 1768 viste kronprinsen egentligen sin habilitet för för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
