Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Tvisten om fransyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha utropat Leopold såsom förnämsta stödet för
den sistnämnde. Se här, hvad samme Leopold
i ämnet säger. Ingenting är allmännare, än att
personer, bekanta med någon främmande nations
berömda skrifter, finna hos sitt eget språks
författare nästan ingenting annat än råhet, vanmagt,
obehag; och döma förtjemten af hvart inhemskt
försök endast efter dess mer eller mindre synbara
härmning efter dessa utländska efterdömen.
Sådant var länge i Rom det grekiska språkets
företräde, intill dess man såg Homerus och
Demo-sthenes, om ej öfverträffas af Virgilius och Cicero,
åtminstone af dem på egna och nya vägar
upphinnas. Sådant är ännu hos oss det fransyska
språket, hvilket man kan anse nästan som
moderspråket för den högre sällskapsverlden, och hvars
författare derigenom blifvit upphöjda till rang af
fastställda mönster för all slags vitterhet.–
Men just en sådan fördom, *) säger Leopold
ytterligare, är mägtig nog att länge qväfva
vitterhetens tillväxt. I ett skaldebref till Franzén
yttrade samme Leopold följande ord:
Men det finns, som ni väl vet,
En modern Gudomlighet,
Glänsande och kall som isen,
Barn af ett galanteri
Mellan snillet och kaprisen;
Född att fadrens plåga bli,
Och som krånglar jemnt med prisen
*) Se Wallmarks Försök att upplysa publiken, s. 54.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
