Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”För första gången känner jag mig blyg för ett
ärende till dig,” började Prosten. ”Men jag har ock
hela tiden, sedan du meddelade mig de olyckliga
Stockholrasbrefven och ditt beslut i anledning deraf,
kännt mig inför dig så förödmjukad, sa fall af
beundran öfver den sinnesstyrka, li varmed du fogar dig i
detta oförljenta öde, att jag vördar dig mera än
någonsin, och tycker att en större skilnad ån bördens
och rikedomens nu trädt emellan oss — det är
kanske derföre jag nu blyges.”
”Så du talar,” sadé T. med en min som
vittnade om vexlande känslor inom honom. ”Jag hade
illa lyssnat på de läror, du gjort så kära för oss alla,
om jag med de utsigter af det tillkommande lifvet,
dem du målat så skönt, skulle af dessa timliga
förluster, låta mig nedtryckas till den jord, från hvilken
jag om ett eller annat tiotal af år, kanske förr, skall
skiljas. Jag har dessutom sett så många bevis på,
huru sannt menniskovårde så ganska litet beror af
timligt öfverflöd; huru fattiga föräldrars barn oftare
blifva bra menniskor ån de rikas, och huru
olyckligt det är att fästa sig för mycket vid dessa
förgängliga tillhörigheter, som man i dag kan ega och i
morgon mista. Det hände en gång i min ungdom, att
en man, på hvilken min mor satte stort värde, råka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
