Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosa åt det håll, hvarifrån niasiken kom. I sk aggan
af några höga buskar af lind och hassel, satt én
gammal fattig och blind spelman med sin fiol. Bredvid
honom stod en ang vacker gosse, med det egna,
abstrakta och likväl nyfikna ottryck i sitt ansigte, som
vanligtvis karakteriserar döfstamma. Den gamle var
i ett ntarmadt tillstånd, bans kläder skylde honom
knappt — och det magra fårade ansigtet förrådde ett
helt lif af lidande. Ålder och sorg syntes hafva
uttömt hans krafter; på hans drag hade döden nästan
tiyckt sin stämpel. Men de förrådde ej ensamt
jem-mer; en finre styrka, en djup résignation talade ur
hans ädla, lugnt melankoliska appsyn.
Då vi nalkades, syntes den döfstamme meddela
sig åt gabben, genom att vidröra hans axlar, händer
och hufvud. Den gamle vände hufvudet sakta och
allvarsamt åt det håll derifrån vi komrao, och når Fru
Amalia med sin milda, melodiska röst tilltalade
honom, syntes hans ansigte uppklarna. Han svarade
redigt och ,klokt på våra frågor, och vi samtalade långe
med honom. Bland annat berättade han, att han gått
med i Tyska kriget som soldat, der förlorat sin syn
och legat sjuk i elände binder många år. Efter sitt
tillfrisknande gick han ännu i mångfaldiga år
omkring i Tyskland och tiggde; hans fiol blef kär för
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
