Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När fåglarna de höja sin röst så glad och gått,
Och aftonsolen varmt på mig blänker:
Då är jag ej så fattig, då har jag tröst och fred,
Då komma Guds englar uti mitt sinne ned,
Och jag säger: ”ära sk^ Herran!”
Snart kommer väl den dag, då min arm faller ner,
Och dessa spända strängar alla brista;
Då går den varma solen mig sis^ta gången ner,
Och lilla fågeln sjunger visan sista;
Då bädda de min kropp i den stilla gröna jord, \
Men jag blifver väckt af Guds härliga ord
—-Då får jag väl igen dem. jag har älskat.
Under gubbens sång blef jag varse en främmande
man, som långsamt närmade sig och stannade i
skuggan af träden. Han syntes med liflig uppmärksamhet
lyssna på den blindes ord; hans bleka och starkt
markerade drag uttryckte en djup sinnesrörelse. Han
hade mörkt hår och ett fint, allvarsamt ansigte; hans
iigur, fastän under medelmåttan, var ovanligt ädel;
ehuru smärt, förrådde den athletisk styrka. v
Sedan vi hade lemnat gubben våra gåfvor och
samtalat ännu en stund med honom, bröto vi upp;
den främmande, som emedlerlid hade slagit en rund
omkring ängen, återvände till den gamle, då vi hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
