Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var ingen sota höll af honom. Mäkta stor och stark,
det var han visst, och var äfven något egenkär öfver
detta. Ibland, när han reste sig i hela sin längd,
sprungo menniskorna och skreko; detta roade honom
en tid.
Han sade så här för sig sjelf: ”De här
menniskorna äro löjliga figurer! de äro små, men bra
högfärdiga. De gå och sätta upp näsan öfver de andra
djuren, som likväl ofta äro både större och snyggare.
De vilja ha allt, men orka knappast med sina egna
mjölsäckar. De tro sig kunna allt, men kunde ej
hindra mig, om jag ville äta upp dem allesamman
till frukost. Men jag har dem hellre till mitt
spektakel.”
Då steg en ung man fram ur hopen, och helsade
på gråbergsgubben. Han var full af förstånd; hans
ansigte var skönt, och. hans gång ädel och kraftfull.
Men för jättens ögon var han som en liten sticka.
”Du är en hederlig man!” sade ynglingen. ”Du
gör de fattiga godt; menniskorna tacka dig, och vilja
göra ett förbund med dig.”
Då öppnade jätten sin mun och skrattade, och
hans skratt återljöd från hundrade berg; jorden skalf
under ynglingens fotter. ”J viljen slutå förbund med
mig?” sade gråbergsgubben. , ”J ären mina små my-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
