Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 117 —
honom sjelf slita sig lös från de bokliga
studierna, hvilka numera bedrefvos med en
ifver, som riktigt oroade fru Aurora.
Också hade Birger avancerat en hel klass
ofvanom sina trolösa skolkamrater och satt
numera icke engång under samma tak med
de förra grannarne. Han ämnade till och
med under vårens lopp höja sig ännu en
klass öfver dem, och på detta sätt med en
hög förmans nådiga eller onådiga blickar
skåda ned på de underordnade.
Om den billiga harmen öfver ett svek
således utgjorde den ena sporren till Bir-
gers läseifver, så tjenstgjorde äregirigheten
eller med ett fulare namn — högmodet så-
som den andra.
Birger hade icke vexlat ett ord med
Bruno och Mauritz sedan den minnesdigra
dvällen; åt Claes Ardelius hade han blott
skänkt detta medömkans leende, hvarmed
filosofen betraktar den ytliga skämtaren,
medan han i Erik Hallin och Walter Silf-
verfelt endast såg två svaga rör, som i sin
vekhet böjde sig för vinden. Till alla hade
han återsändt deras gåfvor af tennsoldater.
De fem kamraterna hade visserligen gjort
åtskilliga försoningsförsök, men dessa hade
alla halkat mot den mur af is, som Birger
genast uppreste mellan sig och de fordna
vännerna. En gång hade Bruno vänligt lagt
sin arm kring Birgers lif och frågat om
han inte ville glömma den der olycks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
