Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 156 —
honom vid mitt hjerta!" ropade Birger halft
i yrsel till en af läkarne.
Ändtiigen hade man glädjen att spåra
den återvändande lifsgnistan hos den för
död ansedde. Frimurarne, som alla blifvit
placerade uti samma rum och i varma sän-
gar, uppgåfvo ett hurrarop.
Nå nå, nå nå! Sakta i backarne, mina
unga vänner!" — varnade öfverläkaren —
«Ni befinner er i de sjukas hem, här ska
vara tyst och stilla!”
Men han log medan han bannade, ty han
fattade de ungas fröjd, och med dolda tårar
hörde han af Walter, Mauritz och Claes be-
rättelsen om hela utfärden, om den plöts-
ga olyckan och om Birgers beundransvärda
kamp med döden om sin vän.
<De slynglarna, pråmkarlarna, äro grun-
den till hela olyckan!” -— upplyste en af
de unga läkarne. — "Jag såg dem färdas
fram i morgse, och ropade till dem att ut-
sätta varningsruskor, men detta ha de ur-
aktlåtit."
Bruno tycktes omsider utan all egentlig
fara, men han befann sig i ett utomordent-
ligt afmattningstillstånd. Efter intagandet
af några stärkande medel föll han i en djup
sömn.
Men Birger kunde icke sofva, icke hvila,
han tänkte blott på sin mor och på hennes
ångest. Ett bud till henne skulle kanske
skrämma lifvet ur den kärleksfulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
