Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 246 —
der efter ansträngningen, stämde man upp
en vacker qvartett eller deklamerade nå-
got för stunden lämpligt poem, eller lät
man den gamla skogen genljuda afidel fröj-
derop och skallande ”halloh", som besva-
rades långt bort af det lyssnande ekot.
Eller också lade man sig helt enkelt på
rygg och betraktade de seglande vårsky-
arne, och bytte skämtsamma repliker och
skrattade åt hvarandra med dessa friska
toner, som äro så utmärkande för ungdomen.
Och de höga, allvarliga furorna blickade
ner på de unga, ännu af kampen med sina
öden oförderfrvade, och de tänkte säkert —
så långt, som gamla furor kunna tänka:
»Hyvad månde blifva af dessa barnen?”
Och barn voro de alla i denna stund, ty
de njöto i fulla drag och med skuldlös fröjd:
af tillvarons lycka; och deras leenden, deras
agglösa, om också inte uddlösa skämt, de-
ras skratt, deras hojtningar, deras jubelrop,
allt var i skilda former samma tacksam-
hetsoffer till all god glädjes gifvare för
stundens sällhet.
«Kommer ni ändtligen, era sölmånsar!"—
ropade Bruno, liggande framstupa på en
bädd af lingonris, till Mauritz och Claes,
som närmade sig de andre. — Nå, våra
hofmästare, är middagen snart serverad, är
champagnen satt på is och silfverfaten po-|
lerade, så att vi kunna spegla våra ljufya
bilder i. dem?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
