Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ekonomisk-politisk återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som vid krigets slut hade större resurser än vid dess början,
väntade man också här första bräschen i dyrtiden, men i följd
av kolbrist och oresonligt långa uppehåll i hamnarna kunde det
starkt ökade tonnaget icke göra sig nämnvärt gällande. Som
England länge var ensam exportör av stenkol men självt i följd
av gruvstrejker, minskad produktion och förbindelser till
Frankrike och Italien icke hade mycket till övers för den övriga
världen, så höll sig denna för produktionens gång viktigaste av
alla världsmarknadens stora artiklar kvar på sin onaturligt
höga prisnivå, som först med Förenta staternas omsider inträdda
konkurrens något bröts. Men när järnvägssvårigheterna i
Amerika någorlunda övervunnits och den tyska produktionen
åter kommit upp på sin gamla nivå, torde man kunna motse något
större prisfall på kol. Produktionen av stenkol, vilken i de fyra
viktigaste produktionsländerna 1913 steg till 1026 milj. ton,
nådde därsammastädes 1919 blott upp i 860 milj. I petroleum,
som efter fredsslutet varit och fortfarande är världsmarknadens
förnämsta spekulationsobjekt, har dock kolet redan en
konkurrent, som för var dag blir allt starkare. Vattenkraften har
likaledes i följd av kolbristen under krigstiden exploaterats i
ett oväntat hastigt tempo. Den högviktiga bränslefrågan torde
därför, alltefter som tiden går, finna sin lösning.
Födan är dock det primära, det viktigaste vid all produktion.
Få vi mer och bättre föda, ska vi uppta mer kol, ha
Ruhrarbetarna svarat segerherrarna. Det europeiska jordbruket
har tagit stor skada av kriget genom brist både på skötsel och
armar, och det skall dröja länge, innan det hinner upp på den
höjd, där det stod 1914. Ryssland, som före kriget var vår
världsdels enda stora sädesbod, torde icke snart kunna bli en
spannmålsexportör igen att räkna med. Det var egentligen godsägarna,
som, med deras billiga arbetskraft och extensiva bruk av de
stora vidderna, voro i stånd att lagra och exportera spannmål,
under det att böndernas massa mer eller mindre svalt, en del
till döds, varje år, synnerligast i de östra torra trakterna, vilka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
