Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Generalkonsulns kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med stadens förnämsta affärsmän och andra honoratiores, dessa
»fina» människor, till vilka hans längtan som pojke städse
stått, upptäckt en hel del, men att hon, att den kvinna han satt
främst bland alla var beredd att sälja sig — — —
Hon avbröt honom i hans tankegång.
— Vi fick inte tala ut med varandra i förmiddags, började
hon. — Sårade jag er inte förfärligt djupt?
Hennes röst skälvde, och han såg, att hennes läppar darrade.
Där hon satt framför honom, fann han henne så älsklig, att han
helst velat taga henne i famn och kyssa bort de tårar, som
glindrade i ögonen.
Tårar! Ja sannerligen — där var tårar!
Han reste sig, lade bort cigarren och började vanka fram och
åter över golvet med händerna på ryggen. Han försjönk i
tankar och märkte inte, att hon rest sig, förrän hon stod alldeles
framför honom, just då han skulle göra en vändning för att
fortsätta sitt vankande.
Han stannade.
— Säg, sade hon, och hennes röst var mjukare ännågonsin, säg,
kan ni förlåta mig!
Hon såg bedjande upp mot honom.
Han tog hennes hand, och en darrning gick genom hans kropp,
då han kände hennes mjuka hand i sin.
Tårarna blevo större i hennes ögon, och hon närmade sig
honom allt mera. Plötsligt släppte han hennes hand och började
åter vanka fram och åter. Hur länge han gått så, visste han inte
— han tyckte det var timmar — då han ryckte till vid en
snyftning. Han såg upp och fick se henne sitta lutad över en fåtöljkarm
och gråta. Hela hennes kropp skakades av tillbakahållna
snyftningar.
Han stirrade en stund på henne. Han var som fastnaglad vid
golvet. Men med ens bröt den hos honom inneboende kärleken
fram, och med en vek, för honom främmande röst utbrast han:
— Aina!
Detta blev det förlösande ordet.
Han sprang fram, fylld av längtan att vilja trösta. Hon såg
upp, log genom tårarna och viskade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
