Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Landshöfdingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjelpsamhet samt hade äfven goda vitsord för sparsamhet och
nykterhet. Och så råkar han, i sällskap med en afsigkommen
kammarskrifvare Huggert och ett par sjötullvaktmästare, att
sticka ihjäl en piga, Christina Sjögren på Langes (f. d.
Tegelbergs) värdshus på Stampen.
Saken var den, att herrarne först intogo der sin måltid
i ett rum i öfre våningen. Armand råkade dervid spilla soya
på duken, hvaröfver pigan blef mycket förargad. Desslikes
tyckes något missförstånd uppstått vid serveringen af öl eller
svagdricka. När herrarne sedan kommit ned i trädgården för
att spela kort — gråpojs, eller kanske var det lanter — och
der äfven förfriskade sig med dricksvaror, uppstod ett mindre
hyggligt meningsbyte mellan Christina och Armand. Den
förra kallade den senare för »svin», hvartill denne genmälde
att han vore »fransos och icke svin». Det kom till
handgripligheter, och när Christina sköt Armand utanför disken,
kom han att ränna sin käpp i hennes öga, så att hon måste
föras till Sahlgrenska sjukhuset.
Det syntes i början just ingenting utanpå, men det hade
nog uppstått någon »fractur i cavitas orbitæ», trodde d:r
Bergelin, läkare på sagda sjukhus. Han ordinerade blodiglar,
lavemang med engelskt salt, åderlåtning, calomel, jalappa och
kalla omslag, men ingenting hjelpte. Venstra ögonlocket blef
blått och uppdrifvet, och inom kort dog Christina, på sitt sätt
ett offer för sin »ovettiga trut». Det var eget nog, att en
f. d. sjukhusdirektör, dåmera bränvinsadvokaten Qvillströmer,
förde Armands talan inför kämnersrätten mot stadsfiskalen
Borelius.
Visserligen fick Armand det lindrigaste straff, som kunde
ådömas; men hela tilldragelsen måste ju det oaktadt medföra
en viss förstämning i landshöfdinghuset, under det att man i
staden en lång tid icke talade om annat.
Länge nog lefde emellertid i Göteborg sedan minnet
af »Amant». Våra äldste göteborgare komma väl ännu ihåg
en här allmänt sjungen visa om denna tilldragelse, der det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
