Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
miga, kristalliska strålar ned över sluttningarnas
mossa och stenar, liksom själva nejdens alla skygga
oreader, lutade över sina urnor mellan ekarnas
krumma rötter, med sina späda röster stämt in i den
mäktiga sången, besvarade av trånande rop från
kindernas skrämda dryader och de jagande
faunernas skratt. Medan ur fjärran steg dånet från havet
kring arkipelagens marmorskär, och, lysande i
solnedgångsglansen, skyn plötsligt stod full däröver av
gyllene och spelande lyror.
Och Homeros, den åldrige sångaren, förnam det
— bruset och sorlet och klangen, rytmernas
högtidliga dans, orden som summo i luften, lyrornas
anslag och havets tunga andedrag. Han stod där,
lyssnande och lyssnande blott, med det isgrå skägget
svallande över bröstet, med de tomma ögonen stora
och vida, de knotiga händerna darrande och
famlande. Det var hans sånger, hans odödliga sånger
— som stego ur detta hav och denna jord, från
skogarna och källorna och löven och de eviga
bergens eko!
Då försmalt vreden i hans bröst, förstummades
förbittringen och agget. En tung våg av något
sällsamt onämnbart flöt genom hans bröst och hävde
det. Ja, det var hans sånger, hans! Han själv var
förgäten, glömd, struken ur tidens minne — men
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
