Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Åke och Roy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ake och roy
och tyst sitta i någon vrå på golvet med Roy uppe
i famnen, med hans lilla kropp i knät och med
armarna slagna kring hans hals. Då lutade han
huvudet mot den lurviga pälsen och viskade allt
möjligt i öronen på sin vän — vad var där ingen
som hörde. Då stojade han inte och pjollrade inte
ens med sina smekord och sina små kelsamma,
lustiga påhittigheter. Nej, då voro de alldeles
allvarliga och högtidliga bägge, både Åke och Roy, då
pratade de med varandra och utbytte förtroenden.
Vad det var, de kunde ha att berätta varandra,
var inte så gott att säga och ingen fick veta det,
men mycket var det och viktiga saker var det. Man
kunde förstå det bara på, hur stilla de sutto och
hur uppriktigt de sågo varandra i ögonen. Det var,
kunde man tycka, inte ett litet barn och en liten
hund, som smekte varandra, utan två riktiga, stora
människor.
Ty det var det, som Åke upptäckt, och det, som
gjorde hans kärlek så brinnande, att egentligen var
Roy en mycket förståndig, en mycket märkvärdig
varelse, som förstod honom helt och hållet, ja bättre
än någon annan, och en som han kunde resonera
med som med ingen annan, han kände. Mamma ja
— henne kunde han visst prata med och henne
sade han allting, som bekymrade honom eller gjorde
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
