Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Stobæus. Historisk novell i scener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Vilhelmina (tar brefvet fr àn barmen.) Se här,
men vakta det. Det är min enda tröst på jorden.
Carl. Se Mamma, nu kan jag läsa det
rigtigt.
Mimi {lägger sin arm om hans hals och
tittar i brefvet, som ligger pä modrens knä.)
Hur står det?
Carl. "Gif Carl och Mimi tusende kyssar
från mig. Gud välsigne dem!1’ — (barnen
gråta)
Vilhelmina. Ack nu är ett helt år
förlidet, sedan jag fick detta och Gyllenroth påstår,
att min Julius är död, men det tror jag icke,
förrän jag får se en säker underrättelse derom.
— Ack den menniskan! och jag olyckliga, som
nödgas ligga i händerna på detta vilddjur. Han
har all vår egendom, alla våra papper i sina
händer. Han kan, när han vill, drifva bort osa
från hus och hem.
Carl (till Mimi.) Kom, nu skola vi nt att
leka. Få vi, Mamma?
Vilhelmina. Leken, leken, mina små. (gå.’)
Snart fly dessa lifvets vårstunder och hösten
skickar tidigt nog sina förebud in i lifvets
rosengård. Jag var tjugu år, när jag för evigt
blef Julius’ maka. Hur säll var jag ej, hur lätt
dansade jag icke genom lifvet Ingen skymt af
sorg förmörkade och orenade min azurklara
himmel. Snart kom dock moln och storm.
Stobæns följde sin Kungs fanor, blef fången och
är måhända död, under det hans trogna maka
långa år saknat, längtat, trånat, suckat och
gråtit. Hittills förgäfves ! — Dock endast barnen
ge mig trö?** utan dem vore lifvet mig en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
