Ett år hade gått. Av allt vad man fruktade hade intet inträffat. Vintern var lika varm som sommarn. Årstiderna skilde sig endast från varandra genom de olika produkter, som frambragtes, och efter dessas mognadstid hade Lasse upprättat en kalender. All enformighet i maten hade även därmed undvikits, och man befann sig vid bästa hälsa. Sålunda hade man fyra årstider på tre månader vardera: Pisangen, Brödfrukten, Dadeln och Kokosnöten. Med Pisangen eller Januari-Mars följde ananas och orange, med Brödfrukten: April-Juni följde jättesmultron och fikon, med Dadeln: Juli-September kommo persikor och körsbär, med Kokosnöten: Oktober-December följde aprikoser och mullbär. Därjämte gjordes oupphörliga mellanslag med meloner, granatäpplen, majs, ärter, bönor, så att matsedeln alltid var ny och kunde varieras i oändlighet. Som ingen arbetade och värmen var stark, kunde man endast äta föga. Och alldenstund skeppskosten bestått huvudsakligen av salt föda, utgjorde frukterna en långvarig kur mot skörbjuggen, och genom denna kur blev ätandet av de vegetabiliska ämnena småningom en vana. Några enstaka försök med köttätning straffades med magsjukdomar. En gammal supare hade funnit på att låta kokossaften jäsa till rusdryck, men han blev så sjuk, att han icke gjorde om det och ingen annan heller. Med dessa enkla födoämnen mildrades passionerna, och endast vänliga ord talades. Avund kunde icke uppstå, då alla hade det bra, och inga oordningar förekommo. Ilskan och hatet gingo bort, och "det var alldeles för varmt" för att man skulle vilja bråka, sade kaptenen. Sedan man vant sig av med kläder, vilka också fallit sönder, vande man sig att gå halvnaken, och slutligen klädde män och kvinnor sig blott med ett skörte av fint flätade löv. Barnen gingo alldeles nakna.
För att fördriva tiden uppfann man lekar, bollspel, vandringar, simningar, roddturer, och särskilt visade barnen stor lust att klättra i träden, i vilken bragd de snart vunno stor färdighet. Likaså hade Lasse inrättat fyra stora fester, en vid varje årstids infallande. Och det var med oskrymtad glädje man gick att hälsa varje ny skördetid, ty glädjen att få omväxling i födan var verkligen mycket naturlig. Då samlade man sig och lekte en hel dag. Män, kvinnor och barn dansade omkring ett stort bål av de nyplockade frukterna, och förstlingarne offrades åt den allgode Givaren, såsom redan Abel och Kain offrat åt Herren, och detta bruk funno alla, till och med Peter Snagg, vara både vackert och bibliskt.
Peter Snagg hade gjort ett försök att bilda en frikyrka och ville läsa en predikan för dem, men allting föreföll så kostligt, och när han bad för överheten och krigsmakten, så fanns det icke alls någon tillämpning. Och vid syndabekännelsen kunde ingen enda vara uppriktig, ty han hade inga synder att bekänna.
Endräkt, frid och ro vilade över hela samhället, alla hårda ord upphörde begagnas, och man tilltalade slutligen varandra med smeknamn. När ett barn föddes, blev stor glädje, och det upptogs i samhället under lekar och sånger såsom en gåva av naturen, vars värde icke fick det råa bivärdet av kapital i föräldrarnes hand, och icke heller togs såsom en börda eller ett straff. När en yngling och en flicka ville föda barn tillsammans och bli vänner, förkunnade de det för Lasse, som genast firade den glada tilldragelsen med en fest, utan att de båda unga inskrevos i någon bok eller avtvungos några löften att lyda varandra, så att om den ena ville äta fikon och den andra pisanger, kunde ingen lag tvinga dem att äta detsamma. Som icke heller några rum funnos att städa, inga kärl att diska, så behövde icke hustrun vara sin man underdånig, och skillnad till säng och säte var obligatorisk, emedan det varken fanns säng eller säte, utan bara en lövhög under ett träd.
Allting var sålunda så fritt, otvunget och enkelt som möjligt, och mödrarna behövde icke övervaka sina döttrar, ty de behövde varken frukta att mågar skulle ta döttrarna för pengar eller att döttrarna skulle gå och få barn, ty det ansågs som en stor välsignelse att få barn, och tillståndet, i vilket flickan befann sig, när hon var med barn, kallades därför också "välsignat". Det fanns blott en enda sak, som störde friden på denna Lycksalighetens ö, det var minnet av det förflutna, vilket isynnerhet steg upp under drömmarne. Sålunda hörde man ofta de sovande skrika under sömnen. En gammal smed drömde ofta om ankarsmedjan och kände fångvaktaren väcka sig med en spark i sidan. En tunnbindare, som stulit, emedan han hade för många barn, drömde om nätterna, att barnen skreko efter bröd, och när han vaknade och såg solen lysa på de alltid bärande träden, grät han av glädje och föll på knä och tackade Gud för allt gott; men så kom tanken på framtiden över honom. Då hjälpte inga tröstegrunder. Detta var det eljest så lyckliga samhällets demon: tanken på framtiden. Då de sågo huru gott de nu hade det, kunde de ej utan bävan tänka på, hur de skulle kunna få det igen, om till exempel ett fartyg kom och hämtade dem. Hemlängtan hade däremot ingen enda av dem anledning att lida av, ty bakom dem låg antingen tukthuset eller krigstjänsten, och det längtade ingen efter. Minnet av det förflutna och fruktan för framtiden voro sålunda de spöken, som störde deras sälla ro, och både läkaren och Lasse funderade hit och dit på ett hjälpmedel, men utan framgång. Men vad de ej kunde påfinna, det påfann slumpen.
En dag hade smeden gått ut i skogen för att svalka sig efter en sömnlös natt. I en klippreva hittade han en buske, som bar blåa bär och vilken han ej sett förut. Han tog några i näven och åt. De smakade icke vidare gott, men han fästade ingen vikt vid det. Och så gick han hem, det vill säga till den buske, där han hade sin lövhög för natten. Där råkade han hustrun. Smeden var vid ett strålande lynne och pratade tok.
- Jag tror du tagit en tår på tand, sa hustrun, som ännu hade minnen av det förflutna.
- Vad är det för slag? sa smeden förvånad.
- Brännvin! sa hustrun och klatschade med tungan.
- Brännvin? Det har jag aldrig hört talas om, vad är det för slag? sa smeden förvånad.
- Minns du inte vad det var, så minns du säkert, att du satt i finkan i Karlskrona!
- Karlskrona! jag förstår dig rakt inte, min gumma!
- Då har du förlorat minnet, sa gumman.
Och det var just vad smeden hade gjort, och därmed var upptäckten
klar. Läkaren samlade genast in bären och gav hela sällskapet att äta
mot sömnlöshet, som han föregav, och alla åto, läkaren också, men
Lasse lät sina bär falla på backen, ty, tänkte han, man vet inte vad
man kan lära av det förflutna, och framtiden känner ingen.
