Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klädd med granris, vapen och fanor. Han gick ner
för den breda trappan, lockad af det muntra ljudet
från gigor, pipor och trummor. Ehuru han icke kunde
finna rimligt, att människorna samlades och roade sig
under jorden, då jorden ofvanpå var så stor och skön,
måste han dock erkänna, att rådhuskällaren företedde
en ståtlig anblick med sina väldiga pelare, som i
kväll voro smyckade med girlander af granris och en
och annan instucken kvast af blåsippor, hvitsippor
och guldvifvor. Oerhörda vin- och ölfat bildade
trenne stora alléer, utstrålande från diskrummet,
som var prydt med en ofantlig Bacchus, ridande på en
tunna. I med sand fyllda halfspann och ankaren stodo
unga granar och enar, och golfvet var beströdt med
hackadt granris. På ett jättefat sutto musikanterna,
och under de tryckta korshvalfven hängde tunnband med
tranlampor och vaxljus. En oöfverskådlig massa af
människor, dels förklädda, dels i helgdagsdräkter,
voro grupperade omkring bord eller vandrade utmed
de stora fatens rader. Glädjen tycktes vara allmän
och uppriktig, ty den hade en naturlig anledning,
vårens ankomst, och en mindre naturlig, konungens
återkomst för tredje gången.
Sten vandrade ensam bland de muntra skarorna, utan
hopp att träffa någon vän. Han kände sig törstig
efter badet, men blygdes att begära något, ty han
ville icke dricka ensam. Där han så gick, kände han
plötsligt, att någon såg på honom. Han vände sig om
och blef varse en liten gul, uttorkad, tunnbröstad
mansperson, som i brist på bord slagit sig ner vid en
upp- och nedvänd tunna och tagit en spann till stol
samt hade framför sig en stenkanna med renskt och
två låga gröna glas. Han var ensam och drack endast
ur det ena glaset.
»Behagar junkern sitta ner?» frågade han med en svag,
hväsande röst och föll genast i hostning. »Jag ser
att junkern är ensam, så är också jag.»
Sten såg frågande på det tomma glaset, men den
hostande mannen besvarade frågan med att hämta en
ledig tomankare, som han bjöd sin gäst att sitta
på. Sten tackade, satte sig och drack till.
»Jag hostar så förfärligt», sade den gule mannen,
»men det skall icke störa er. Våren är alltid svår
för bröstlidande. - Det är vår igen, nu», ifyllde han
så smärtsamt, som när en annan säger: det är höst nu
igen!
»Ni skulle dricka söta viner i stället för sura»,
svarade Sten, som måste säga något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
