Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryckte henne mot sitt bröst, än kom en annan kavaljer
och tog bort henne, men hur det var, råkades de
alltid igen, och han lyste hennes väg med sin högt
burna fackla. Han ville säga något artigt hvarje gång
de möttes igen, men han kunde icke få fram ett ord,
utan blef stum, när han såg henne in i ögonen. Han
förvånades öfver att finna en så hvit hand och en
så liten fot, hvilken stack fram under den uppfästa
kjorteln och hvilken under den väl hvälfda vristen
tecknade sig fullständigt genom den tunna sidenskon,
så att man kunde räkna de små välbildade tårna, hvilka
en prinsessa, som vandrat på rosor, skulle ha kunnat
afundas den borgerliga jungfrun.
När dansen stannade och Sten blifvit befriad från
sin fackla, dröjde hans dam ett ögonblick, likasom
ville hon säga något eller bedja Sten tala. Men
Stens tunga var förlamad; dock hastigt som blixten
och utan att kunna beräkna hvad han gjorde, fattade
han henne om halsen och kysste hennes båda kinder,
som man kysser en syster. Då blef ett buller bland
bröllopsfolket, och Sten fann sig omringad af hotande
händer och ljungande blickar; men de öfriga gästerna
funno de båda unga människorna så vackra, och Sten
såg så oskyldig ut, där han stod rodnande öfver
sin dj arf het, att de trädde emellan och mäklade
fred. Bröllopsfolket yrkade på straff. Då trädde
en gladlynt äldre gubbe fram, hvilken var känd som
medlem af stadens råd, och förklarade, att syndaren
skulle straffas på stället, men att, i anseende till
den frihet, som var medgifven pä grund af dagens
betydelse, lagarna skulle blunda, men den sårade
jungfrun, dotter af en aktad arbetare i järnvågen,
skulle vara domare i målet, om hon nämligen - tillade
han skämtsamt - nu vore så illa sårad. Detta mottogs
med allmänt jubel. Men Sten stod häpen öfver att se
sin prinsessa förvandlad till en arbetares dotter.
Den unga flickan var förlägen ända till tårar och
kunde icke få fram ett ord, då omsider en af hennes
unga väninnor trängde sig fram och hviskade något i
hennes öra. Detta tysta råd, gifvet i nödens stund,
tycktes göra den försagda domarinnan glad igen,
och med knappt hörbar röst uttalade hon domen:
»Junkern skall sjunga!»
»En visa, en visa!» skrek nu bifallande den lättrörda
hopen, och herr Sten var dömd.
Upplyft af starka armar på ett bord, öfverräcktes
honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
