Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
29
galet ibland. Labbar har du fatt, se’n vi råkades
sist, och handlag far man se’n.»
»Det är alldeles för svårt för mig, som icke börjat
från ungdomen», mvände Sten.
»Svårt? Å dalernl Inte är det svårare än något
annat! Ja, ja, för den, som har anlag nämligen! Hör
på, du! Vi skola bli goda vänner l Här skall bli
riktigt roligt; mästarn sitter på krogen hela da’n,
och det blir bara du och jag här nere.»
Sten ansåg tillbudet så godt som något annat och
kände sig ha ett stöd i Claus; därför sade han ja.
»Då gå vi till lådmästaren genast på gesällhärbärget»,
sade Claus.
Sten ville minnas, att Claus var lådmästare,
men Claus menade, att han afsagt sig ämbetet,
emedan han haft för mycket att göra. De vandrade
sålunda till åldgesällen, som mottog Claus med en så
påfallande missaktning, att Sten höll på att förlora
en god del af den vördnad han hyst för honom. Han
var emellertid nu antagen som lärling, hvilken nya
värdighet beseglades med en mängd ölkrus på en krog
och om aftonen bekräftades af den druckne mästaren. Om
natten låg Sten i smedjan.
Följande morgon, när det ringde Ave Maria i
Svartmunke-kloster, väcktes Sten af Claus medelst en
häftig ruskning.
»Nu gör du eld i ässjan och säger mig till, när det
brinner. Jag går och lutar mig litet.»
Sten blåste och bälgade en half timme, och när det
ändtligen brann, väckte han Claus.
»Nu lägger du i järnet och säger mig till, när det
blir rödt. Jag skall blunda litet till», sade Claus
och vände sig åt väggen.
När järnet blef rödt som blod, gick Sten och väckte
Claus.
»Nu hamrar du ut järnet, så det blir smalt som
ett finger, medan jag mornar mig», sade Claus och
gäspade.
Sten gick in i smedjan, men nu var järnet svart. Han
trampade på bälgen och fick järnet att bli rödt. Så
tog han det med tången och bar ut det på städet. Men
innan han hunnit få fatt i släggan, så var det svart
igen. Denna vandring upprepades, tills Sten blef
trött. Då gick han in till Claus igen. Denne snarkade
högt och hade dragit förskinnet öfver hufvudet för
att icke störas af dagsljuset. Sten beklagade sin
oförmåga. Claus blef otålig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
