Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dåre och synkretsen var vidare; hans öga, som sväfvat
öfver vattenytan utan att finna ett mål bakom den
blå randen, hvilken begränsade den som ett stängsel,
tyckte sig i morgonsky arne se ett fjärran land, där
befriaren bodde, som skulle komma och göra honom lika
med de andra människorna; han skulle upphöra att gå
i vägen; han skulle bli hälsad välkommen, hvila under
eget tak, kanske äga en liten del af denna jord, där
han jagades som en hund på andras jaktmark. Hoppet
vaknade i hans själ, och när han såg estens kogg
hissa segel och hålla ut mot den gyllene gata,
solen målade på de blanka vågorna, såg han sig själf
stå vid rodret och med den dyrbara lasten styra mot
det fjärran landet, som låg bakom det blå strecket,
och nu fattade han beslutet att börja ett nytt lif.
*
Längst ut i Fjällångsfjärden, strax inom hafsbandet,
ligger en kobbe, som kallas Trollhättorna eller
trollens mössor. Den består af en rund bergklint, som
spruckit i fyra skifvor, hvilka hafva en viss likhet
med de mössor, man i sagorna påstått, att trollen
begagnat. Mellan dessa äro djupa rämnor, i hvilka
grisslor pläga bygga och där de äro fullständigt
skyddade för regn och blåst. Kristian hade efter
åtskilliga slagsmål med de orädda innebyggarne lyckats
stanna i okvald besittning af den rämnan, som låg åt
land till och dit aldrig hafsvinden kom. Här hade han
gjort sin upplagsplats för de samlade skatterna, i det
han mellan klippväggarne spänt ett tak af sälskinn,
som var ogenomträngligt för vätan och hvilket han
då och då smorde med trän. I två års tid samlade
han och begagnade därvid alla sina från barndomen
förvärfvade förmögenheter. Han kunde härma alla
djurs läten: han kunde pipa som vesslan, smacka som
ekorren och knorra som ejdern. Han förstod att närma
sig ejderhonan, där hon låg på sin trångbale i öppna
stranden, och han kunde se på henne, så att hon lugnt
lät honom stryka sig på ryggen, medan han skattade
dunet. Aldrig tog han af hennes sex ägg mer än ett,
och när ungarna voro kläckta, lät han henne hafva
ro. Han satte snaror för lekatten och sköt honom
stundom med sina trubbiga pilar att icke skinnet
skulle skadas. Ekorrarne kunde han, gömd bakom en
ekstam, passa ut och med lock få så nära, att han
tog dem med händerna; om vintern plockade han ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
