Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
pojke, och han lät köra sig som en häst med tömmarne
i mun under barnens klingande skratt. Han blef allt
yrare, och när gossarne sköto till måls på den långa
rocken, som han hängt upp i en björk, föll han i
ett sådant skratt, att han blef blå i ansiktet. Men
hustrun såg sig försiktigt omkring åt alla håll,
om någon människa skulle komma och se dem.
»Ack, låt mig vara människa ute i Guds natur
åtminstone *, sade han. Och hustrun kunde icke invända
något mot den saken.
Middagen var dukad i gräset, och prästen var så
hungrig, att han glömde läsa öfver maten, hvarför
han ådrog sig anmärkning af barnen:
»Far läser inte till bords», sade de.
»Jag ser inte något bord», svarade han och stack
tummen i smöret. Detta roade de små ofantligt.
»Håll fötterna stilla under bordet, Per», sade
han. »Lägg inte benen på bordet, Nils», sade han. Och
de små skrattade, så att de höllo på att sätta maten
i halsen. Aldrig hade de haft så roligt, ty aldrig
hade de sett far så glad, och han måste säga om sina
roligheter gång på gång, och de mottogos alltid med
lika stor förtjusning.
Men det led mot aftonen, och man måste tänka på
hemfärden. Man packade ihop och gick i båten. Ännu
var det muntert en stund, men snart tystnade skratten
och de små somnade i mors knä. Far blef tyst och
allvarsam, som man blir, när man skrattat mycket,
och ju närmare man nalkades hemmet, dess slutnare
blef han. Han försökte ibland att säga något gladt,
men det lät så skärande vemodigt. Solen kastade sneda
strålar öfver de ändlösa fälten, vinden hade lagt sig,
och det rådde en mjältsjuk tystnad och frid öfver
hela naturen, blott då och då störd af kreaturens
ramande eller gökens lidelsefulla rop.
»Norr gök, sorg gök», sade prästen, som om han därmed
ville ge ett länge sökt uttryck åt sin beklämda
stämning.
»Det gäller inte mer än första gången man hör honom»,
tröstade hustrun, »och i morse ropade han tröster i
öster.>
Nu syntes taken på ladugården och öfver den samma
stack kyrkans torn. De lade till vid bryggan, och
nu tog fadern de båda sofvande små och bar dem in i
stugan. Därpå sade han farväl till sin hustru och
tackade för godt sällskap; nu skulle han gå till
kyrkan och läsa aftonmässan.
Han tog sin bok och gick. När han kom ut på vägen,
ringde klockan Angelus. Han skyndade på sina steg. På
r» /nro«-»rr TO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
