Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
»Är du viss på, att du känner Herrens vilja?» sade
hustrun undergifvet.
»Så visst min själ lefver!»
»Jag reser i morgon till far och mor, som vänta
mig», sade hustrun med tonlös, men fast stämma.
Prästen steg upp och gick hastigt ut, som om han
hört sin dödsdom. Kvällen var gnistrande kall,
stjärnorna flämtade på den blågröna himlen, och
oändlig låg den snöbetäckta slätten framför den
förtviflade vandraren, hvars väg tycktes bära rätt
fram till de stjärnor, som sutto lägst och syntes
stiga upp ur den hvita jorden. Han vandrade och
vandrade, bort, bort; han kände sig som en bunden
häst som löper, men ryckes tillbaka af linan, hvarje
gång han tror sig fri. Han gick förbi kojor, där det
lyste, och han såg, hur man skurade och fejade
och kokade och bakade till den stundande julen.
Tankar på hans egen stundande jul vaknade. Han
tänkte sig hemmet tomt, oeldadt, utan ljus, utan
henne, utan barnen. Fötterna brände under honom,
men hans kropp frös. Han gick och gick utan att
veta hvart. Slutligen stod han framför en stuga.
Luckorna voro stängda, men en ljusstrimma trängde
ut och kastade ett svafvelgult sken på snön. Han
gick närmare och lade ögat till springan. Han såg
in i ett rum, där bänkar och bord voro belamrade med
kläder: små barnlinnen, strumpor, koltar. En kista
stod uppslagen, och på locket hängde en hvit
klädning, hvars smärta lif väckte hans uppmärksamhet;
på dess framstycke syntes intryckt rundningen af
en jungfrulig barm; vid ena skuldran var en
grön krans fästad. Var det en svepning eller
en bruddräkt? Han undrade öfver, att man klädde lik
och brudar på samma sätt. Han såg en skugga teckna sig
på väggen; ibland var den lång, så att den bröts af
och försvann i taket, ibland kröp den ner på golfvet.
Slutligen stannade den på den hvita klädningens kjol.
Ett litet hufvud med en bindmössa ritade sig bjärt
mot den ljusa botten. Denna panna, denna näsa,
denna mun hade han sett förr. Hvar var han? Skuggan
försvann ner i kistan, och fram i ljuset trädde ett
ansikte, som icke kunde tillhöra en lefvande,
så blekt, så outsägligt lidande föreföll det,
och det såg honom in i ögonen, så att det brände,
och han kände, huru tårarne rullade ner från hans
kinder och smälte snön på fönsterbrädet. Och då
blefvo blickarne därinne så veka, så bönfallande,
att han trodde sig se heliga Katarina vid
hjulet anropande kejsar Decius om nåd. Ja,
det var hon, och han var kejsaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
