Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
stolpe för att komma rakt fram, dit han skulle. Hon
ägde icke någon ovanlig skönhet, men hon var
behagfull; dock ansåg Botvid henne som det skönaste
han sett, och hon uppfyllde hans sinne, både då hon
var närvarande och då hon icke var det. Däraf hans
anfäktelser, dä han låg på stengolfvet i kyrkan och
bad den heliga jungfrun uppenbara sig i synlig måtto,
ty midt ibland molnen syntes ett litet ansikte med
fast hvit hy, en lätt skuggning öfver munnen och långa
svarta ögonhår, som till hälften dolde ett svart öga.
Det började emellertid att lida framåt våren och
arbetet stod alldeles stilla. Munkarne visade tecken
till otålighet. Botvid ökade fastorna och lät öppna
ådern. Blodförlusten gjorde honom sjuk och han måste
gå till sängs, fick en feber och yrade. Då förlorade
munkarne tålamodet och skickade till Stockholm efter
en ung målare, som nyss kommit ifrån Italien, där han
lärt under de störste mästare, som där funnos. Men
han kunde icke komma förrän i maj månad, emedan han
hade några väggar att måla på slottet. Under tiden
blef Botvid så frisk, att han kunde gå ut. Munkarne,
som tyckte synd om honom, lofvade, att han skulle få
biträda den väntade mästaren och stanna så länge som
arbetet varade.
En varm vårkväll gick Botvid i trädgården och
drömde. Solen var just i nedgående och viken låg som
en spegel. På trädgårdssängarne blommade saffran
och liljor; liljorna doftade starkt och gjorde
honom rusig. Han kom att grubbla öfver munkarnes
hemlighetsfulla beteende med ängelns lilja. Hvarför
skulle man stympa hvad Gud skapat? Hade Gud skapat
något syndigt? Han beundrade trampgräsets natur, som
sökte de mest ofredade platser, där fötterna trådde
det. När han så gick framåt gången, som ledde ner till
bryggan, hörde han steg bakom sig på sanden. Han vände
sig om, men blef så häpen, att benen sveko honom,
då han såg slottsvaktarens dotter komma rätt emot
sig. Hon hälsade god afton och såg honom frimodigt
i ögonen. Botvid blef alldeles förstenad och kunde
icke säga ett ord. Då log hon och gick vidare. Men
han följde henne. Han såg med målarens blickar den
mjuka unga kroppen teckna sig och han kunde af de
antydande linjerna i dräkten ställa framför sig hela
dess skönhet. Han såg beundrande spåren af hennes
små fötter i sanden. Hon var nu vid bryggans ända
och skulle göra loss båten, som låg där. Botvid
tvärstannade och såg på. Han ville springa fram och
hjälpa henne, blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
