Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
bakgrunden syntes sjön och Hernölandet, och ute på
sjön låg en båt, i hvilken satt en ung man med en
luta; i förgrunden slogos två hundar om ett ben.
Botvid blef först häpen, men när han betraktade
närmare den sköna unga kvinnan, som med ett uttryck
blandadt af blygsel, fruktan, förvåning och tvifvel
mottog underrättelsen om sitt blifvande moderskap,
blef han hänförd. Hennes lilla runda hvita ansikte
med de stora svarta barnaögonen gjorde ett intryck af
oskuld, som bröts mot den mysande och på samma gång
förtrytsamma munnens skälmska spel: hon var klädd
i en sid, lasurblå klädning, som något blottade de
runda skuldrorna och sedan smög sig i veck öfver den
skönaste barm ner till det smärta lifvet, hvarifrån
den sedan i de mjukaste linjer flöt ner till den lilla
framstuckna foten. Botvid stod orörlig och hänryckt,
under det Giacomo gick omkring och städade undan
några plagg, som lågo strödda här och där på bänkar
och pallar.
Slutligen blef Giacomo otålig öfver Botvids tystnad,
och han öppnade själf samtalet. »Hvad synes dig?»
sade han.
»Det är skönt», svarade Botvid något förlägen; >men
icke är det madonna I Hvad skola munkarne säga?»
»Munkarne skola bli hänryckta, ty de ha aldrig sett
urbilderna. »
»Är du säker på det?»
»Fullkomligt viss l De gå aldrig utom murarne,
och urbilderna ha aldrig varit inom deras murar.»
»Men är det icke ett svek att så narra dem?» »SvekI
De ha begärt madonnan, men som jag aldrig sett henne,
så kan jag icke gifva mer än jag har. Du erkänner
emellertid, att hon är skön?»
»Det erkänner jag! Men det förefaller mig, som om
denna målning mera framställer en dotter, som för
sin gamle far nödgas att bekänna en förseelse, än en
jungfru, som oskyldigt beskylles för en dylik.»
Det blef en lång tystnad. Botvid hade fått sikte på
en lasurblå klädning, som hängde fram under taflans
nedre kant. Det gick en rysning genom honom. Skulle
det kunna vara möjligt? Då vore ju detta en förfärlig
synd och ett hån mot det, som åtminstone för andra
vore heligt. Han hörde lätta fjät bakom sig, ett
svagt utrop, och Maria låg i armarne på Giacomo,
som förgäfves sökte befria sig från henne och med
ögonen antyda, att de icke voro ensamma. Botvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
