Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
sitt namn, men hon hörde icke; han sköt henne ifrån
sig, men då antog hennes ansikte ett så förtvifladt
uttryck, som om hon såg sin älskare förskjuta henne,
och sålunda höll den gode Botvid henne i sina armar,
tills hon föll utmattad ner på kuddarne och uppgaf
andan.
»Hvar är då Giacomo?» var Botvids första fråga,
sedan stormen lagt sig.
»Han gick nog efter en läkare», svarade gubben. »Men
lämna detta rum, ty nu börjar den värsta faran.»
»Skall jag dö, så är jag redan dömd», sade
Botvid. »Arma Maria, hon trodde, att det var hennes
Giacomo!»
»Nej», svarade en röst från den öppna dörren, »hon
visste, att det var Botvid, ty hon såg, när hennes
eländige älskare öfvergaf henne.»
Det var den nya prästen i församlingen.
»Öfvergaf han henne?» frågade Botvid upprörd i sitt
innersta. »Öfvergaf han henne?»
»Han flydde nyss härifrån i en släda öfver isarne! Han
var en världens man, och därför fruktade han
döden. Det var en dålig lärare du fick, Botvid.»
Därpå trädde han fram till bädden och gjorde en kort
bön. Den gamle tillät icke, att man höljde öfver
liket; han ville sitta och vaka öfver henne med ljus
på det gamla sättet; han tyckte hon ännu var skön i
döden, så ohyggligt än sjukdomen härjat henne.
»Ser du», sade prästen till Botvid, »det i sanning
sköna, det är icke för ögat; kärleken gör själfva
styggelsen skön.»
Pesten hade kommit så sent på hösten, att kölden
som bröt in blef den öfvermäktig och kväfde den
i lindan. Den plockade undan några arbetare vid
slottsbyggnaden, men både Botvid och den sörjande
fadern blefvo orörda. Botvid hade efter Marias död och
Giacomos flykt blifvit tungsint och grubblande. Hans
arbete väckte hans vämjelse; satyrer och nymfer,
som han måste rita och måla, blefvo djäflar, som
med frestelsens och syndens bägare sprungo omkring
och lockade människor; hans öga kunde icke upptäcka
något skönt i en liderlig gubbe med horn i hufvudet,
bockfötter och svans; hans fromma sinne kände sig
alls icke uppbyggdt af att afbilda nakna ynglingar
och kvinnor; själf-bedrägeriet, som icke underblåstes
af Giacomos sofisterier,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
