Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TUNNBINDARMÄSTARN satt med badareåldermannen inne
hos tavernaren i Trångsund och spelade en oskyldig
landsknekt om en tunna öl. Klockan var ett efter
middagen en novemberdag med snö. Det var ganska
tomt på tavernen, ty vanligt folk var i sitt arbete
ännu. Elden brann skön i lerkaminen, hvilken stod
på fyra träfötter i ett hörn och såg ut som en
kista; granriset pä golfvet luktade hemtrefligt, de
träpanelade väggarne afhöllo allt drag och sågo så
varma ut; domherren i buren kvittrade till då och då
och tittade ut genom fönstret, men han måste lägga
hufvudet på sned för att få se, om det var vackert
väder. Men det snöade ute. Tavernaren satt bakom sin
disk och räknade kritstreck på en svart tafla samt
kastade då och då ett artigt ord eller ett roligt
infall åt gästerna, hvilka tycktes hafva det alldeles
förträffligt.
Då börjar stora klockan i Storkyrkan att ringa,
doft och tungt, som det skall vara om en novemberdag.
»Hvad pocker är det nu för ett välsignadt pinglande igen»,
sade tunnbindaren, som fann sig alldeles för godt med
lifvet för att tycka om påminnelser om döden.
»En begrafning igen», svarade värden. »Det är aldrig annat.»
»Det är då själfva den, att folk ska’ få göra så mycket
väsen af sig efter döden», sade badaremästaren. – »Stick
den, tunnbindare!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
