Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
där i huset, hvarpå baronessan, husets vana trogen,
svarade med en fråga:
»Tycker ni inte om hundar?»
»Jag afskyr hundar», svarade magistern.
»Det passar utmärkt, för vi ha bara en bandhund,
som jämt står i kedja, och så en liten, som ligger på
sängen hela dagen», svarade den alltid tillmötesgående
baronessan, medan kusken grinade alldeles hejdlöst och
morianpojken såg ut som han hade haft en hjärtesorg.
Emellertid hade grinden öppnats, och igenom en svart
granallé vandrade man upp till slottet. Det var en
mörk flygelbyggnad, rätt enkel, som tycktes kunna
ha tillhört exempelvis en kronofogde. Men i hörnen
hade man tillbyggt fyra vindsrum, hvilka tjänstgjorde
som torn, och framför den bristfälliga trappan var
en portbyggning i okänd stil uppmurad. Allting
såg bofälligt ut; takrännorna voro otäta, och
kalken fjällade af murarna. Några fönsterbågar voro
grönmålade, andra hvita, som om färgen icke räckt
till, och i källarvåningen hade man på måfå tagit
upp ett fönster midt på fasaden, och därigenom kunde
man se en hyfvelbänk med snickareverktyg. Genom
allén hade man vandrat i smuts, och smuts låg i
högar framför porten. Smutsiga voro dörrposterna,
smutsiga fönsterrutorna, smutsigt portlåset - så
att magistern gjorde miner till sin hustru att de
skulle vända om. Men det var nu för sent, och man
ville inte såra folket på stället, och när ändtligen
porten kunde öppnas, sedan man letat efter nyckeln
en halftimme, inträdde man i en ryslig förstuga,
där en stank af ruttet kött eller våta hundar slog
emot de inträdande. En trång trätrappa, som icke såg
ut att ha blifvit skurad på år och dag, ledde upp
till våningen. Ledstången hängde löst ned, men var
icke dess mindre öfverklädd med röd sammet, fäst med
mässingsstift; dock räckte sammeten endast halfvägs
opp i trappan. På sista stycket var ledstången bar,
smutsbrun, öfversmord med någon hemmagjord färg och
bärande spår af otvättade händer.
Då sällskapet hade hunnit upp i farstun till öfre
våningen, nödgades man klättra öfver färgpytsar,
ölfat, murslefvar och järnskrot - för att komma fram.
Magistern vardt vred och ville gå sin väg, men nu
följde en störtsjö af ursäkter för reparation och
dylikt, och i nästa ögonblick var man inne i en stor,
praktfull sal, full af solsken, så att magistern
klarnade upp, i synnerhet då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
