Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
järn, alla lås voro sönder, så att magistern måste
sofva för öppna dörrar; men då han visste, att de
som bodde i huset voro beskedliga människor i goda
omständigheter, närde han inga misstankar, utan lät
slarfvet ha sin gång, sedan han förgäfves upprepat
sin anhållan att fa en smed dithämtad.
På de spatserturer han nu i de vackra vårdagarne
företog i trädgården, gjorde han emellertid den
ena upptäckten efter den andra, som styrkte honom i
hans tro, att han visserligen hade att göra med en
halftokig människa, men tillika med en lögnare. Dag
för dag märkte han, att hundarnas antal växte, så
att efter åtta dagars förlopp åtta större och mindre
hundar ströko omkring, lågo på trapporna, skällde
på solen, blåsten, kråkorna, på allt, som kom inom
deras synkrets. Och alla sågo utsvultna ut, som illa
uppstoppade kräk från Theatrum Zoologicum. Husets
folk hade alltså ljugit fräckt, och magistern skulle
ha blifvit rasande, om inte Jensen hade sett så
undfallande ut och för öfrigt gjort sig all möda att
visa sig älskvärd.
Det fanns en bakgård, som skilde stallet från
boningshuset och som var ett praktstycke af
oordning. Där vandrade djuren om hvarandra liksom
i Noachs ark, två kvigor, magra som markattor,
en ko utan jufver, tre hästkrakar, höns, ankor,
kalkoner. Och på taket till afträdet, som begränsade
gården på ena sidan, var inredt ett kaninhus, försedt
med galler för att skydda djuren mot hundarne.
Men fastän Jensen och baronessan ständigt ordade om
sin omåttliga kärlek till djuren, fingo dessa likväl
nästan ingenting att äta; hästarne tuggade hackelse
utan hafre, korna slickade mossan och möglet från
väggarne eller drogo ned halmstrån från det ruttna
stalltaket, och fjäderfäet slogs om gödseln. I
stallet fanns intet strö, och djuren sofvo på sin
spillning. Midt uppe i detta elände spatserade dock
två påfåglar och visade sin ståt för de afundsjuka
kalkonerna, som ej voro sena att flyga i kammen på
dem.
Magistern fortsätter sina undersökningar och kommer
till källarfönstret på husets fasad, där han hade
sett hyfvel-bänken. Då han tittade ned däri, möter
han kuskens glada grinansikte och bakom detta i
halfmörkret ett annat med rödt skägg.
»Hvad böfveln, har ni snickarverkstad här ocksåf>
frågade magister Andreas, förvånad öfver att se
den livréklädde kusken stå där med en hyfvel i
utfallsställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
