Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädgården för att få sig en promenad. Man var nu
i början af juni månad, men ännu var intet land
uppgräfdt, och allt hopp om att se något planteradt
var förbi.
Kvigor, getter, får och hästar gingo tjudrade vid
fruktträdens stammar och betade ogräset. Getterna
stodo på bakbenen och gnagde på dyrbara buskar
och unga fruktträd; gångarne voro nedsmutsade af
kreaturen, buxboms-häckarne nedtrampade, hönsen åto
de omogna vinbären, och i körsbärsträden häckade
skator och starar. Det var en förödelsens styggelse,
som magistern icke kunde fatta att dessa människor
med penningtillgångar ville finna sig i att skåda på;
ty om de också inte behöfde inkomsten, skulle man tro,
att de åtminstone inte ville undvara nöjet att kunna
spatsera i trädgården. Och allt detta feta ogräs,
som såg så mörkt och giftigt ut, förhöjde det intryck
af smuts, som framkallades af djurens Orenlighet,
nedtrampad rundt omkring i rabatterna, de små svarta
mullvadshögarna, murkna grenar och brunt fjolårslöf.
Kardborren och nässlan, som alltid följa människans
uttömningar, stodo där till flere alnars höjd,
röjande hvad som brukar döljas, tistlarne hade,
bortdrifna från fälten, slagit sig ned här; Tussilago,
som folket på skämt kallar ymnighetshornet på grund af
dess otroliga fortplantningsförmåga, hade bredt ut sig
i stora, grågröna mattor, och i de mörkaste vrårna
hade som mörksens gärningar den otäcka bolmörten
stuckit sig undan med sin kadavergula blomma,
påminnande om lik med lefradt blod. Magistern, som
kom att tänka på de faror, som den giftiga örten kunde
utsätta barnen för, lyfte sin käpp och anstiftade ett
blodbad på djäfvulstyget, då zigenarens jämrande röst
hördes bakom en buske. Magistern blef ej särdeles
Öfverraskad, ty han var nu så van att se dennes
smygande skepnad dyka fram och försvinna öfverallt
bakom buskar och inhägnader - öfverallt där det fanns
någonting att gömma sig bakom.
»Slå inte min bolmört, magister», bad zigenaren.
»Är den också helig?» svarade denne, med skämtsam
häntydning på snokmordet.
»Nej, det är den inte, men jag gömmer fröna!>
>Jaså, hvad gör ni med dem då?> frågade magistern.
>Jo, de kan vara bra för många saker», svarade
zigenaren med en lömsk blick, som skulle antyda,
att han visste reda på mera än han ville ut med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
