Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en af själfva husfolket hade kunnat föröfva
tjufveriet. Och när man så gick igenom personalen,
måste misstanken helt naturligt vända sig mot de två
nästan alltid osynliga snic-karne. Men när samtalet
började vända sig åt det hållet, gjorde zigenaren
plötsligt helt om.
Nej, det kunde inte vara tal om; snickarne vore
fullkomligt hederliga; men det fanns en annan, som
säkert var den skyldige, och det var grindvaktaren,
som bodde i stugan strax intill.
Magistern, som icke kunde tänka sig möjligheten af
att en främmande midt på ljusa dagen skulle klifva
öfver stenmuren och in på den öppna gården för att
stjäla, ville icke genom motsägelse göra saken ännu
mera invecklad; han lät därför samtalet falla och gick
upp på sitt rum, obehagligt berörd af hela äfventyret,
som han ej kunde förklara.
På aftonen, när han kom ned i trädgården, mötte
han zigenaren, som gick och slog dank. Af brist på
samtalsämne föll talet på påfågeln. De hade först
kommit i närheten af kalkonhuset, där tuppen redan
hade krupit in, medan hönsen rufvade äggen ute under
en liten halmstack. Magistern, som inte visste hvad
han skulle säga, lät nu det yttrande undfalla sig,
att det vore omöjligt för en människa att taga en
påfågel med händerna.
»Jo, det skall ni få se att man kan», svarade
zigenaren, hvars motsägelselust tycktes bli
eggad. »Kan man ta en kalkontupp, så kan man också
ta en påfågel.»
Och i ett nu hade han slagit armarna om den stora
argsinta fågeln och tryckte den tätt till sig
som en kattunge, och för att ytterligare bestyrka
möjligheten af grindvakta-rens förmenta tjufnad,
försäkrade han sig ha sett personer, som kunde fånga
en dufva på marken. För resten fanns det folk, som
kunde så många konster; han kände - det vill säga,
hade hört talas om folk, som lockade andras höns och
ankor till sig med kora, som de lade i långa strimmor,
och mest durkdrifna af alla voro hästmånglarna. Året
förut hade de stulit en röd häst från grannen, bonden
uppe vid korsvägen, och man hade sedan aldrig sett
ett spår af den. Men han visste nog, huru de buro sig
åt. De kunde förändra färgen på en häst genom att
smörja in den med någonting så att håren föllo af,
och de nya hår, som växte ut, fingo aldrig samma färg
som de affallna, och dessutom kunde man alltid genom
några snitt med en knif ställa till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
