Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
»Jag har varit öfver till vår granne för att be om
lof att fa gå öfver hans mark», förklarade han.
Zigenaren framtvang ett leende, som skulle vara
vänligt, men på samma gång likgiltigt för den sak
som förelåg. Han teg fortfarande.
Återtåg var ej möjligt för magistern; han måste gå
på, till och med om han skulle råka vilse, hvilket
han då också grundligt gjorde, ty ett oemotståndligt
behof att ursäkta sig kom plötsligt öfver honom. »Ni
har icke vänner här i trakten, Jensen», sade
han. »Hemmansägaren därborta talade illa om er.»
»Det tror jag, det!» svarade zigenaren. »Ty han
gick på sin tid och slog efter baronessan och hennes
pengar, men när det inte tog skruf, fick jag soplåren
öfver mig.»
Detta var säkerligen lögn, tänkte magistern, som var
van vid att zigenaren alltid torkade af sin smuts på
andra; men han låtsades sätta tro till beskyllningen.
»Det sade jag honom också», fortfor han, »och jag
sade honom mera därtill, därför att jag kunde höra,
att han var afundsjuk. Jag berömde er, Jensen, som
en rask karl och en oegennyttig karl, som själf gick
och arbetade på åkern, fastän ni var förvaltare,
och det gör ingen annan förvaltare i hela landet;
och jag lät honom veta, att baronessan inte gärna
kunde hysa någon godhet mot er, när hon låter er
släpa så där utan lön.»
Här lät zigenaren narra sig, ty han trodde obetingadt
på att magistern icke kunde ljuga, enär han icke
hade ljugit någon gång förut; och i tacksamheten
öfver att ha lyckats intala magistern sina lögner,
grep han hans hand och tryckte den med oförställd
rörelse, prisande sin lyckliga stjärna, som låtit
honom ändtligen träffa på en hederlig människa,
hvilken talade godt om honom. Och han gaf efter
för sin rörelse, öppnade sitt hjärta, berättade om
de senare årens missväxt, som hade ruinerat dem,
om elaka människor, som hade narrat dem på pengar
de länt af dem, om sina bekymmer med att hvar vecka
skaffa mat åt människor och djur, om allt, som kunde
väcka medlidande med hans person och hans ställning.
Magistern begagnade tillfället, medan mannen var vek
om hjärtat och tycktes vara hågad att lyssna till ett
godt råd, till att föreställa honom det tokiga i att
icke odla jorden, som ändå kunde ge bröd, och sökte
öfvertyga honom om att det vore en bättre ekonomi
att hyra folk till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
