Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sig
Han hade styrt kosan genom bokskogen och kommit
in på granstigen, då skatornas skri ledde hans
uppmärksamhet till den gran, hvilken tjänstgjorde
som skriftafla. Han kröp in i buskaget och upptäckte
snart trädet, i hvars flådda bark en ny figur hade
tillkommit; hvad denna figur betydde, var han nu
alltför invigd för att kunna missförstå. Alla de
tidigare tecknen voro utplånade, och i stället hade
man skurit dit en räf, som satt fast med halsen i en
snara, så att tungan hängde ut ur gapet.
Räfven skulle utan tvifvel vara magistern själf, att
döma af zigenarens segerdanser och öfvermodiga skrål.
Och nu dref nyfikenheten att få klarhet öfver, huru
hans saker stodo, honom hastigt bort till lagmannens
gård, som han för öfrigt nalkades med en viss oro för
resultatet, enär alla domare i de eröfrade provinserna
voro danskar, ett tillmötesgående af regeringen,
för att icke de underkufvade skulle lefva i ständig
fruktan för godtycklig och orättfärdig lagskipning
och tillika därför att det var af största betydelse
att domaren var grundligt förtrogen med befolkningens
språk, så att de kunde följa och bedöma hvarje ords
skiftande nyans.
Han hade hunnit ut ur skogen och nalkades kyrkbyn,
där lagmannen bodde, då zigenaren kom sprängande ut
från bygatan på sin bläcka skinkmärr, hälsade med
ett segerstolt leende och öfverstänkte magistern med
landsvägssmuts, då han icke hann att i rattan tid
hoppa åt sidan.
Magistern vardt mörk i hågen, och onda aningar
plågade honom, när han stod med lagmannens portklapp
i handen. Ännu missmodigare blef han, när domaren
emottog honom med en förvånad, misstänksam uppsyn
och förde honom in i en låg, svartmöblerad sal, där
två stora bord upptogo hela golfvet. Det rådde en
kväfvande hetta därinne, och liksom för att släppa ut
litet af värmen, öppnade domaren dörren till rummet
bredvid, gick in dit ett ögonblick och kom därefter
tillbaka.
Han bjöd magistern sätta sig ned, mönstrade honom
från hufvud till fot, som om han jämförde honom med
de beskrifningar han fått och de föreställningar han
gjort sig om den besökande. Dock sade han ingenting,
utan afvaktade lugnt, att magistern skulle säga
något.
Slutligen tog denne till ordet, tämligen motvillig,
ty han var rädd för att trassla in sig i motsägelser
och säga för mycket, och han hade endast bespetsat
sig på att blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
