Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skyllts för att vilja hämnas. Hämnas för hvad? En
tjuf hade gjort inbrott hos honom, hade brutit
sitt kontrakt, hade hånat och plågat honom, och han
angifver tjufven! Det kallas dock annars själfförsvar,
och var det icke dessutom en medborgerlig plikt
att angifva tjufvar? - Nu ville han själf hämnas,
eftersom lagen icke gjorde det, ehuru la-garne eljest
äro stiftade för att göra själftäkt öfverflödig. Han
ville återvända till urtidens själftäkt gent emot en
människotyp från urtiden. Tillintetgöra ett skadedjur,
utrota ett vidunder i människohamn, hindra en bandit
att fullborda sina ogärningar, det var en loflig
handling, som han kunde försvara inför sitt eget
samvete. Men han ville skrida till verket med hela
öfverlägsenheten af sitt vetande, och han ville dräpa
barbaren icke med krut och bly, utan med sådana medel,
som icke ådrogo honom själf något straff och icke
efterlämnade något spår. Han kände, att han hade
varit på rätt väg, då han sönderplockat zigenarens
själ, och hade icke omständigheterna kommit denne
till hjälp, skulle det nu varit ute med honom. Men
hans undergång närmade sig, ty verksamhetslusten och
hoppet voro sin kos, allt, som kunde hålla honom
uppe öfver förbrytelsen, var undandraget honom,
och nöden stod för dörren. Denna råa själ, som
tycktes så starkt byggd, var endast löst hoptimrad
af dåligt material, och efter de knäckar den redan
hade fått skulle den störta samman för ännu ett par
starka skakningar. Hvilka, det åtog magistern sig
att uttänka under en natts grubbel i enrum.
Magistern hade hunnit fram till grinden utan att
lyfta upp hufvudet, då han ropades an af zigenaren,
som stod stödd mot staketet i öfvermodig posityr,
och då magistern kyligt besvarade hans hälsning,
nickade han med förtrolig medlidsamhet utan att
lyfta hatten och gick mot den inträdande med sitt
elakaste leende. Med en närgångenhet, som han eljest
icke brukade visa, lade han sin arm i magisterns,
följde honom upp genom allén och började tala
om penningeangelägenheter, gick rakt på saken och
frågade, om magistern ville försträcka honom ett lån
om femhundra daler silfvermynt.
Magister Andreas, som icke ägde en skilling utöfver
sin lön, ansåg det likväl tjäna till intet att spilla
en dyrbar tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
