Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
»Nu ska’ jag sjunga ett nummer!» skrek han och klarade
strupen.
Och så högg han i med sin gamla lifvisa: »Jag är
grefve af Luxembur!»
Det var som om denne obetydliga, fega, svaga person
hade slukat allt det mod, all den kraft, som den
andre starkare och mer betydande hade mist, och när
zigenaren kände, att han hade magistern under sina
fötter, förekom det honom, som om han själf hade
blifvit en aln längre. Men han hade dock samtidigt
en dunkel förnimmelse af det osäkra i sin ställning
och en förkänsla af att den slagne kunde resa sig
och slå våldsverkaren till jorden; ty han måste i
hvart ögonblick känna sig ha fötterna på den slagnes
nacke för att icke förlora tron på att han stod öfver
honom, och ju mera han trampade, dess fastare blef
magisterns beslut. Det var som om hvarje tryckning
af denna häl pressade fram tankar, nya, djupa, modiga
och riktiga, och de samlade sig alla kring samma sak,
och de tilltogo i styrka. Hvart ord, hvarje rörelse
af zigenaren blef en tråd, som spändes in i det rep,
hvari han skulle hängas, och magisterns trygghet och
lugn växte med hvar minut.
Den rusiges skrål hade lockat magisterns barn ut
på balkongen, och med förundran sågo de ned på sin
far, som satt och drack med husets folk midt på
förmiddagen.
»Nej, men se de små Guds änglarna!> sade zigenaren
med verklig beundran.
Det var karakteristiskt för denna vilde, att han
icke hade något begrepp om barnets eller kvinnans
personliga värde, men i stället diktade dem till
högre, nästan himmelska väsenden, liksom han gjorde
med snokarna. Barnen, dessa små vildar och förbrytare
i miniatyr, hvilkas älskvärdhet består i att icke
dölja sina fel och hvilkas iögonenfallande skenbara
dygder endast bero på deras fördelaktiga ställning att
icke behöfva strida för lifsuppehället, hade för honom
blifvit liksom en bild af det högsta, af änglarna,
kanske också därför att de icke kunde skada honom och
därför att de visade honom samma tillit och öppenhet,
som de visade alla andra.
»Ack, låt barnen komma ned!» föreslog han i ett behof
att visa sin ömhet eller för att känna, huru nära
han hade kommit dessa barn af en mera gynnad ras,
hvilken han alltid hade sett upp till med vidskeplig
aktning och tagit af sig hatten djupt för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
