Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes kappärm, hör körsvennernas rop som i en dröm och
skall sätta foten på gångbanan, då hon törnar mot en
junker, af hvilken hon endast ser ett par små hjortläderstöflar
och ett Leydenskt lårfoder, ty hon vågade ej se upp.
Sammanstötningen var våldsam, så att stenfaten i matburen med
en stark skräll slogo tillsammans och troligen krossades, ty
nu rann en flod af ärtsoppa på klapperstenarne. Tekla
blygdes, så att hon föll i gråt, men kände en behandskad hand
fatta i hennes arm för att stödja henne, och hörde en röst,
som med mjuk, deltagande klang sade: pardon!
Hon såg upp och kände igen den mörke ynglingen, som
med en lyftning på hatten gick vidare framåt gatan.
Skälfvande och gråtande, inträdde hon till fadern i vakten, som
tröstade henne så godt han kunde och förebar, att han
gärna åte hos tavernaren i dag.
När Tekla kom hem, arbetade hennes hufvud under
kallfeber. Hon satte sig på en halmstol i portvaktarrummet
och stirrade rätt framför sig utan att kunna tala. Oaktadt
hon var mycket hungrig, åt hon ingenting. Det var henne
en njutning att plåga sin kropp, och lifvet låg för henne
så förhatligt som en fientlig mörk makt, inlagd inom henne
själf, och som hon ville tillintetgöra genom att undandraga
den näringen.
Hon blef sittande på samma stol till inemot aftonen.
Modern frågade henne tidt och ofta, huru hon befann sig,
men tröttnade slutligen, när hon ej fick något svar. Till
kvällen åt Tekla med stark matlust och gick sedan till
sängs. Om morgonen därpå hade hon hufvudpina och blef
liggande till klockan tio.
»Tänker du resa på dig i dag?» frågade modern, som
ville ha fejadt.
»Jag vet aldrig, om jag står bi, mor», svarade Tekla.
»Hur är det med dig då? Du ser ut, som om du skulle
ha ältan», sade modern.
»Ältan?» upprepade Tekla. »Ja, inte vet jag, hur det
är, men hur är det, när man har ältfebern. Fryser man?»
»Nej, det behöfver man inte», svarade modern, »för man
kan bara ha feber, som kommer igen en stund på dagen.»
Tekla blef tyst liggande i sängen en half timme och såg
på väggklockans visare, huru de flyttade sig långsamt fram
emot elfva. Stundtals höll hon andan, tills blodet steg
henne åt ansiktet, och drog täcket upp öfver munnen;
stundtals andades hon häftigt, tills pulsarne ökade fart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
