Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tekla såg på modern, som nickade bifall, något sömnigt,
ty luften sökte henne.
Herr Clement gick förut och Tekla efter. Hon hade
tyckt, att han uttryckte sig vårdadt, men att hans röst ej
var sådan, som hon väntat sig. Men det låg något tryggt
i detta, att han sagt de varit kamrater. Han hade med
denna erinran om gemensamma sinnesrörelser och minnen
liksom kastat en varm duk öfver bägges deras axlar, under
hvilken de gingo lugna för pratets hagelskurar, och han
hade knutit ett band emellan dem.
»I tycken väl ej, att jag är påflugen?» började han, när
de kommo upp på bryggan.
»Hur kunnen I säga så?» svarade Tekla, »vi ha ju varit
konfirmationskamrater.»
Ordet kamraters undergörande kraft hade hon redan
upptäckt, och hon kände ånyo dess verkan på sig och honom,
när hon uttalat det. Han blef förtroendefull och var
ytterst artig. Sedan han satt fram en stol, visade han
landskapet.
»Har I befarit Mälaren förr?» frågade han.
»Nej, aldrig», svarade Tekla, hvilket synes glädja herr
Clement. »Ser I denna insjö», fortfor han, »är större än
Bodensjön och har ett tusen tre hundra öar och holmar;
tänk sig, jungfrun, ett tusen tre hundra.»
»Åh!» utstötte Tekla, förvånad öfver herr Clements
kunnighet.
»Och detta är Bockholmssund. Är det inte hänförande,
dessa små runda holmar, som flyta på vattnet och äro
gröna ända ner i stranden. Ser I, jungfru Tekla, det är
alarna, som växa ner i sjön, där vassen vidtar. Är det
inte skönt?»
Tekla fann, att det var mycket vackert, men hon ville,
att han skulle tala om något annat, om henne, om sig själf.
Men han var alldeles betagen i naturen, eller tillgrep han
den för att icke narras tala om något annat. Det var, som
om han med fulla händer bjudit henne på dessa utsikter,
denna grönska, som hon ej ägt förut. Hans uttryck voro
tvungna, sökande våldsamt hänförande ord, såsom om han
ville draga åhörarinnans uppmärksamhet åt ett annat håll,
medan han gömde sig; det tycktes, som om han i detta
ögonblick måste ge sin förtjusning luft, blott icke föremålet
för densamma anade dess källa.
Tekla drogs med och exalterades öfver ett kyrktorn, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
