Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista skottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvergifva den, vände sig majoren till folkmassan och
frågade tre gånger å rad, om de medgåfve honom rätt att
låta bryta upp stadsportarna och hissa den hvita flaggan.
Sedan hans fråga besvarats med dånande jarop, vände
han om samma väg han kommit för att begifva sig ut på
vallarne, åtföljd af folkhopen.
Borgmästaren, som nu lämnats ensam, och inseende att
allt hopp om stadens räddning var ute, syntes nu först
sjunka tillsammans och strax därpå räta upp sig, som om
han fattat ett beslut. Med darrande hand öppnade han
väskan, framtog de stora nycklarne, och efter att ha slagit
korstecknet kastade han dem så långt ut i sjön han nådde.
När de försvunnit i djupet, föll han på knä och knäppte
händerna till en lång tyst bön.
Han skulle i denna stund velat göra sig döf, men under
det han anropade Gud och den heliga jungfrun, tyckte han
sig ändock höra yxhuggen mot stadsporten, genom hvilken
fienden skulle inträda för att plundra och skända, hänga
och bränna.
Men efter en stunds stilla bön märkte han, att tystnad
rådde öfver hela staden och att kanonaden upphört.
Bortifrån vallarne hördes endast ett svagt sorl, som om man
talat på en gång; sorlet ökades och blef till ett gny, som
strax därpå bröt ut i ett jubelskri.
Han reste sig upp från sin knäböjande ställning och såg
en hvit flagga vifta uppe i Svenskarnes högkvarter. Därpå
hördes en trumpetstöt och en hvirfvel på en puka, hvilket
besvarades på liknande sätt från Lindaus vallar. Och nu
hördes yxhuggen mot porten. En båt lade ut från svenska
lägret. Fältmusiken spelade på andra stranden. Och nu
gick ett rop genom stadens gator; först oredigt som
sjöarnes dån mot strandklipporna, buller utan betydelse, skrik
utan mening. Men det kom närmare, och nu kunde han
urskilja sista ordet »sluten», utan att han ännu visste, om
det var kapitulationen eller hvad eljest.
Slutligen steg ropet allt tydligare, då folkmassan vällde
in på Strandgatan och svängande med hattar och mössor,
ropade upp åt sin modige borgmästare: Freden är sluten!
* * *
Te Deum laudamus! sjöngs det om aftonen i
Franciskanerkyrkan, under det stadens innevånare berusade sig med
de vintunnor, som hämtats från byarne på stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
