Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kunglig revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tänk att jag skulle låta narra mig af dessa unga män;
tänk att jag skulle vara en sådan dåre ...»
»Drick ett glas, rök en pipa och var filosof, herr
general! Hör hvad Thorild sjunger:
Frihet! skallade nordiska fjällen.
Och frihet var blåa himlens dån;
Hjältar logo, trotsande ödet
Då flickan i dalarne söng.
Ödet harmades; störtande molnen
Strax hvälfde vår himmel i afgrundsnatt.
Tro! tro! tro! vrålade lögnen
Ur molnen. Allt darrande föll.»
»Bravo!» hördes utifrån korridoren.
»Det är konungen!» hviskade Pechlin.
Alla reste sig. Och nu stod i dörren den lilla, spensliga
person, som mindre genom förstånd och statsklokhet än
genom personlig älskvärdhet och ett vinnande sätt hållit
Sveriges öde i snart aderton år. Fredrik den stores systerson,
Gustaf III, lärjunge af Voltaire och Rousseau,
fäderneslandets faktiske befriare och räddare från utländska subsidieoket,
en diktare som behandlade lif och lefverne som teaterpjäs,
själf uppträdande i alla roller; uppfostrad under ränker och
hofintriger, tidigt van vid förställning, utan annat
rättesnöre för sina handlingar än en medfödd god vilja och
mycken humanitet; en man som icke var elak, som kunde
förlåta fiender och glömma oförrätter, en upplyst despot, som
i grunden utgjorde ensam hela oppositionen, en paradox,
hvars bästa handlingar liknade skälmstycken och hvars sämsta
streck sågo ut som det goda hjärtats frukter; men framför
allt en komediant och en deklamatör.
Scenen han nu bevittnade slog an på honom; hans entré
var väl förberedd; han hade själf gifvit repliken och var nu
inne i rollen. En banal hälsning skulle ha förstört akten,
och därför kastade han sig genast in i ämnet, som var
Thorild, hvilken författare han en gång beundrat, lärt af
och uppmuntrat.
Fortsättande versen, deklamerade han:
»Upp stod Engelbrecht, högg emot klippan
Sitt svärd, och en ljungeldsgnista flög;
Gnistan tusen gryningens lågor
Då tände – till frihetens dag!
Där är ett fel i versen, men det gör ingenting! Och så
minns jag inte mer!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
