Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Den sällsamma kälkåkningen. 1, 2, af Sara Elisabet Vacklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synlig, innan han som en blixt med lass och kälke
försvann under isen i den brusande forsen.
Vid denna oförmodade syn fingo åskådarne
hastigt ljud. Gummorna, som voro ute för att skölja
kläder, sprungo skrikande om hvar andra, och snart
samlades en hop människor omkring den stora vaken.
Men man såg ej ett tecken efter den olycklige, som
här försvunnit midt för deras ögon likt en synvilla.
Redskap skaffades att uppfånga den drunknade,
sedan man huggit hål på flere ställen i den ett par
alnar tjocka isen — men förgäfves. Ej en gång den
tunga kälken kunde fås igen ur den starka forsen,
som dånade hemskt under ishvalfvet.
Sedan man förgäfves arbetat ett par timmar och
uppgifvit alt hopp om räddning, gjorde sig arbetarne
redo att lemna isen. Då hördes helt oväntadt ett
rop, och ett människohufvud stack fram ur en annan
mindre vak omkring hundra famnar ofvanför de
ställen, som man undersökt. ”Holla!” skrek den gamle
Häggen. ”Hjälp mig opp!” Vaken var nämligen så
liten, att han ej kunde komma upp förr, än
öppningen med yxar vidgades. Men slutligen reste sig
Häggen upp på isen och rätade sin långa rygg.
Helt lugn, ehuru genomvåt, drog han därefter på
repet af sin kälke, i det han sade: ”Opp med dig,
kamrat! Dig lemnar jag ej i sticket. Du har också
inte vräkt öfver bord det minsta af lasten i vår sjönöd.”
2.
Häggen drog själf sin tunga kälke till närmaste
gård, där han gästvänligt emottogs, infördes i ett
varmt rum och undfägnades på bästa vis. Sedan be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
