Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Återkomsten till Sverige. Bryderier i Stockholm. Föredrag i vetenskapsakademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi beundra loars och ormars skarpa ögon, och ugglornas, som se i mörkret, men få se på spindlarnas (Araneus) åtta ögon i en skalle, eller på bromsarnas (Tabanus) ögon, af hvilka hvart och ett har många små ögon inuti sig, inom det stora ögat.
Våra ögon mättas ej nogsamt att se på hjorten med sina sköna greniga horn, men vända sig ej en gång åt ekoxens (Lucanus) stora, greniga, glatta, ihåliga horn, sköna som koraller, dom djuret utspänna och hopkrama kan, hvilket aldrig hjorten förmår. Tordyfvelns (Scarabeus) horn med dess grenar, som hopläggas kunna såsom blad i en bok, möda vi oss ej om att se på. Vi beundra stenbockens långa horn och gazellens mångringade, men se icke på timmermannens (Cerambyx) horn, som äro några gånger längre än hans hela kropp, ej heller på fetmaskens (Meloë) horn, som stå ut af ledet som ett perlband. Huru få känna väl vattenlusen (Monoculus), hvars horn äro de underbaraste i naturen, ty de äro greniga som händer, utsträckta som armar, med hvilka kreaturet kastar sig hit och dit i vattnet.
Elefantens stora och långa snyte är oss ett under, men sädesmaskens (Curculio) långa snyte, styft som ett horn, med en liten mun ytterst i dess spets, är oss ej värdigt se på. Alla som sett Vestindien veta tala om ett fyrfotadt djur utan tänder (Myrmecophaga, ursus formicarius), som har en lång tunga, med hvilken det super och till sig drager myror, men få veta tala om fjärilns tunga, som både kan sticka som en nål och suga som en antlia.
Lejonets och hajens grufliga, glupska käftar anse vi med fasa, men icke trollsländans (Libellula) köttlösa och många käkar, som fasligare äro bland dessa åboar än lejonets på jorden eller hajens i vattnet, ty hon fångar alla de insekter, som fara henne förbi; hon biter af deras benläggar som hästen strå. Harens och ekorrens snabba fötter beundra vi, men ej huru loppan (Pulex) gör luftsprång, eller huru gräshoppan (Locusta) hoppar tillkryssa, eller huru vattenspringaren (Tipula) dansar torrfotad på vattnet, eller huru vattenbaggen (Gyrinus) löper rundt på vattnet, eller huru knäpparen (Notopeda) gör kaprioler på ryggen, eller huru aftonmyggan (Hemerobius) dansar hoppdans öfver kärren, eller huru väggspindeln (Araneus pariet.) springer horizontelt ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
