Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ett inqvisitionsmål. Linnés ställning till den kyrkliga ortodoxien och hans åsigter om Nemesis divina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det icke lätt att förstå, hvad anledningen kan hafva varit till den inqvisitoriska åtgärden. Slutorden i denna skrift af Linné utgöras af »Gud allena äran», och i sin helhet äro dessa 25 qvartsidor ingenting annat än en teodicé, ett lofprisande af naturens ändamålsenliga inrättning och ledning genom Guds hand. Men det är förmodligen derför, att Linné låter förnuftet vara med i spelet, som teologerna klädde sig i harnesk. Afhandlingen är, om man så vill, något rationalistisk på samma gång som naivt from.
Må våra läsare sjelfva döma härom, i det vi framlägga hufvudinnehållet af den i fråga varande latinska afhandlingen.
Redan i födseln — så anmärker förf. i inledningsorden — är menniskan utrustad med yttre och inre sinnen, men hon är oförmögen att begagna dem, förr än de småningom börjat mogna.
Hon kommer alltså att skåda dagens ljus liksom på långt afstånd, på det icke hennes sinnen må förbryllas, då hon skall betrakta den oändliga mängd föremål, som af den allsmäktige skaparen blifvit lagda i hennes väg.
Låt oss — säger Linné — tänka oss någon hafva nedfallit från månen. Helt säkert skulle denne betrakta vår jord såsom sin måne, och då han komme närmare, skulle han finna henne liksom omgifven af en rök, d. v. s. vår atmosfer. Något litet närmare komme han att skåda liksom fyra öar i det ofantligaste haf, och dernäst finge hans ögon sigte på berg, gröna skogar och de vackraste ängar, fylda af örter. Till slut måste han varseblifva den förskräckliga jagt, som utöfvas här, icke endast af djuren, de minsta som de största, utan äfven af menniskan, utan någon barmhertighet.
Alla och en hvar komma vi oförståndiga och stumma till detta lifvets skådeplats. Först beundra vi ljuset, och genom mycket arbete lära vi småningom känna annat af den gröfre materien, men oftast bli vi gamla och gråa, innan det förunnas oss att rätt komma under fund med en enda smula af denna verldens beundransvärda daning.
Vid en betraktelse af naturen finner man att rofdjuren hota boskapen med döden, att roffåglarna jaga öfriga fåglar, att många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
