Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ett inqvisitionsmål. Linnés ställning till den kyrkliga ortodoxien och hans åsigter om Nemesis divina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om en annan professor berättar Linné, att han efter ett häftigt uppträdande i en orättfärdig sak fick ett apoplektiskt anfall i konsistoriet, måste bäras hem och hade aldrig sedan någon helsodag. Och tillägger Linné härvid: »Alla gå hem, slående sig för sitt bröst, märkande att Herren ser våra intriger.»
Efter genomläsningen af dessa anteckningar finner man, som prof. Fries anmärker, lätt förklaringen till den beskyllning Linné uppbar af sina samtida, att vara »en trög konsistoriegångare»; han fann nämligen ett lärorikare sällskap i den stilla, fridfulla blomsterverlden.
Vi anse oss ej böra taga läsarens uppmärksamhet i anspråk för alla de anekdoter, Linné anför till bevis på en gudomlig vedergällnings straffdomar (de flesta finnas tryckta af professor Fries), utan nöja oss med blott ännu några få.
Den bekante major Sinclair hade ett så dödligt hat till ryssarne, att han brukade säga sig ej vilja komma till himmelriket, om någon ryss finge komma med; detta var, enligt Linnés tydning, anledningen till Sinclairs fall för ryska lönmördare. Och Artedi drunknade i Amsterdam derför att han hatade holländarna!
Sällan anför Linné i detta sammanhang någon tilldragelse, som icke slutar med blodsutgjutelse eller död. Ett undantag utgör den välbekanta berättelsen om fadern, som misshandlas af sin son. Enligt Linné skall det vara en verklig, svensk tilldragelse, inträffad under hans tid; men eget nog framställes den af Jung-Stilling såsom någonting som hände i hans barndom. Såsom Goldschmidt framhåller, är det troligen en mycket gammal, väl diktad parabel. Linné skrifver: »En bonde, Måns i Sannaböke, Stenbrohults socken, drog sin fader i håret utur stugan: vid tröskeln ropar fadern: Håll, Masse! drag mig ej längre — längre drog jag ej min far. Jo, svarade sonen, drog du din far till tröskeln, skall jag draga dig utom dörren.»
De prof på en nemesis inom äktenskapet, hvilka finnas i Linnés handskrift, äro till större delen ytterligt skabrösa, men någon gång blott löjeväckande, såsom då han omtalar att ett par f. d. brottsliga kontrahenter på Gotland, som blefvo sammanvigda, lefde så olyckligt att mannen bastonerade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
