Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smeden och hans hund - Hinden och hennes kalv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMEDEN OCH HANS HUND
En smed hade en liten hund. Medan smeden stod
och smidde, brukade denne ligga i smedjan och
sova, men så fort smeden höll middagsrast, var han
framme och ville ha litet med av maten. Smeden brukade
också ge honom ett eller annat gott ben. Men en gång,
när han slängt åt honom benen, kunde smeden ej låta
bli att utbrista: "Nog är det eget med din sömn. Medan
jag dunkar och dundrar med släggan på städet, sover
du som en stock. Men så fort jag gör det minsta lilla
ljud med tänderna, är du genast klarvaken."
Då det gäller ens fördel, är man otroligt påpasslig.
HINDEN OCH HENNES KALV
Det var en gång en hind som kallade till sig sin
kalv och sade till denne: "Min käre son, jag har
ett allvarsord att säga dig. Det finns ingenting så
tarvligt som feghet. Du, som av naturen utrustats
med så präktiga horn, och som är så stor och högväxt
till kroppen, du har sannerligen ej det allra minsta skäl
att taga till benen, när hundarne komma." Knappt
hade hon talat ut, förrän hundskall hördes i fjärran.
Genast började hinden darra av skräck, och utan att
alls minnas vad hon nyss sagt till sitt barn, tog hon
själv till bens det fortaste hon kunde.
Gott exempel är bättre än goda lärdomar.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
