Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lärkan och jordbrukaren - Björnen och räven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄRKAN OCH JORDBRUKAREN
En lärka hade byggt sitt bo på ett sädesfält; i boet
var fullt med ungar, som just hade fått fjädrar
men ännu icke kunde flyga. Emellertid hade säden
börjat gulna, och när sädesfältets ägare en kväll gick
där förbi, sade han för sig själv: "Nu är skördetiden
inne, jag skall be mina vänner komma och hjälpa mig
skära." En av de små lärkungarna hade hört detta
och sade till sin moder, att nu finge de lov att flytta,
ty ägaren tänkte kalla dit sina vänner för att skära
säden. "Då kunna vi lugnt bo kvar", sade lärkan, "ty
om man litar på sina vänner, får man aldrig någonting
gjort." Några dagar efteråt kom ägaren åter till åkern
och såg att säden nu var så övermogen, att kornen
började falla ur axen. "Å", sade han, "jag ser att jag i
morgon dag måste tinga mig folk, som skär säden, och
betala dem bra." Då sade lärkmamman till sina ungar-:
"Nu måste vi genast flytta, ty nu litar han ej längre
på vännerna utan på sig själv."
BJÖRNEN OCH RÄVËN
En björn stod en gång och skröt ljudeligen över att
han var människovänligare än något annat djur.
Ty björnen har rykte om sig att aldrig äta någon död
människa. Men räven som stod och hörde på det stolta
talet, inföll leende: "Det vore bättre, om du åte de döda
människorna och läte de levande vara i fred."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
