Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lejonets kungliga påbud - Hjorten som speglade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var just något för mig! Hur länge har jag icke längtat
efter den dagen, då de starka skulle bli förbjudna att
göra ont mot de svaga!"
Många små folk i nutiden kunna säga detsamma.
HJORTEN SOM SPEGLADE SIG
En törstig hjort hade gått fram till en källa för att
dricka. När han lutade sig ner över vattnet, fick
han se sin bild däri. Först fick han se sina störa,
ståtliga horn och gladdes mycket över dem. Men när han
sedan fick se sina ben, skämdes han över dem, därför
ätt de voro så smala och spinkiga. Medan han ännu
stod och grubblade över sitt utseende, fick han se ett
lejon störta fram emot honom! Strax tog han till
flykten det fortaste han kunde. Så länge de voro Ute på
slät mark, lyckades han också få gott försprång tack
vare sina snabba ben. Men just som de kommo in i
skogen, där hjorten tänkte finna skydd, fastnade han
med hornen i ett träds nedhängande grenar och
lyckades ej komma lös, innan lejonet upphünnit’honom.
"Ve mig, dåraktige", utropade han, när han kände
lejonets klor i sin kropp; "benen, som kunde blivit min
räddning, dem föraktade jag. Men hornen, som
jag-var så stolt över, de blevo min olycka."
Döm ingenting efter skenet!
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
