Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyfiken blicka mot henne. Knappt hade hon i de
bleka dragen tyckt sig känna igen sin lille Karl,
innan bilden åter skymdes bort af nya intryck. Hon
hörde främmande personer tala om sjukdom och
död, hörde dem sjunga den gamla psalmen „ Jag
går mot döden hvar jag går“ — och så flöt allt
tillsamman i strömmar af färger i rödt och gult, i
violett, i blått och svart, strömmar, som slingrade
sig i breda, väldiga strimlor kring och om
hvarandra. Och alla färger sjöngo sin egen sång, så
att hon på långt håll kände igen dem. Den röda
färgen lät som unga gossars sopran med klang af
orgel och klang af horn, kysk och jublande som
en härlig högmessa. Den gula färgen sjöng med
unga kvinnors stämma, mjuk som violoncellen,
lockande rik och bländande i sina toners mångfald
som violinen. Den violetta klingade som
silfverklok-kor, men den blå och svarta färgen lät som
stormens sus i skogen, som vågens brus i hafvet, och
i dess väldiga dån, som tilltog allt mer och mer,
drunknade alla välljud, slocknade det gulas och
det rödas brand, tills allt blef mörkt och hon i
fjärran endast hörde forsens entoniga, klagande brus.
Och dagarna gingo och kommo, och allt låg
Martha kraftlös på sin bädd. Doktorn gaf föga
hopp, lifvet tycktes redan ha flytt, men en dag
vaknade hon plötsligt till sans, och där stod han
ju, den bleke ynglingen med Q un på läppen, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
