Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regnbåge väfde in sina strålknippen, lysande och
gnistrande; en väf hvars färgprakt ingen dödlig,
icke Salomo i all sin härlighet, icke liljorna på
marken ha efterbildat. Helena stod ett ögonblick
likasom förstenad vid denna naturmaktema3 vilda
strid. Hon mindes versen i Puschkins dikt
Kopparryttaren:
Alt värre stormen vågen bryter
Nu sväller Nevan upp och ryter,
Den kokar, frustar, vill bli fri,
Och som ett djur i raseri
Den plötsligt sig pä, staden kastar.
Och då hon en gång fick versmåttet klart för sig,
tykte hon, att forsens och flodens brus gick i
samma rytmiska takt, att den sjöng, att den
brusade ständigt, ständigt i samma meter med
samma omsägningar. Och då den yttre naturen ter
sig för oss så, som våra själssträngar äro stämda
för stunden, ljöd forsens sång för henne djupt
vemodig och sorgsen: du är en främling här, dig
älskar ingen här! Det var sångens A och O.
Och djupt förkrossad af sin sorg, af vemodet, af
naturens väldiga, fruktansvärda stämma, som
aldrig talat så hårdt, så sträft, så våldsamt till
henne, af svartsjukans kval, af de starka intryck
och känslor hon senast varit underkastad, sjönk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
