Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gatell i timtal, åter och åter om samma sak. Men
vid Helenas fråga fick hon ett drag, som denna
aldrig förut sett i det mjuka, feta ansiktet — ett
drag af fasthet, ja hårdhet. Till och med de
tjocka läpparna blefvo som ett smalt streck, som
om hon knipit ihop sin mun, fast besluten att
tiga, tiga som ödets gudinna.
Plötsligt får Helena en idé. Marfa vill
icke säga mig det; finnes där någon hemlighet
under alt detta, eller hade det endast varit ett sätt
att tala, ord af ömhet, som den älskade jollrat fram
i dödsminuten? Det fans dock ännu en, som viste
det, en som, om han ville, kunde säga det. Denne
ene var han där borta i den andra flygeln, hennes
fader. Fem år ha förgått, sedan hon såg honom.
Och denna sista gång, då hon såg honom, hörde
till hennes lifs få plågsamma minnen. Nåväl, hon
skulle dock återse honom, och kunde han ännu tala
och minnas, så måste han säga henne det, yppa
denna hemlighet, som plågade och pinade henne.
Hon gick åter till Dar ja Michailowna, som låg så
stilla med detta drag af frid, som några timmar
efter dödskampen plägar lägra sig öfver den dödas
anlete. Helena betraktade henne länge och tyst. Nu
kom det för henne, att hon borde för evigt draga
slöjan öfver hvad som varit, öfver det förgångna
— ifall där var# något, som behöfde döljas. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
