Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låta ödet regera. Visserligen hade han, medan kusken
spände för hästen, kunnat smyga sig ut ur vagnen och
taga till benen, men han förkastade genast detta förslag.
Han skulle också ganska väl ha kunnat ge sig
tillkänna, men hvem kunde ansvara för, att icke kusken
vore misstänksam, och i sin förtrytelse kunde ange
honom för polisen! Nej, bäst vore ändå att afbida tiden.
Han föresatte sig att möta alla händelser så lugnt som
möjligt.
Ändteligen hade kusken spänt för och närmade sig
ena vagnsdörren under det han mumlade:
“Fördömdt tråkigt att jag inte fick sofva längre!
Hu-u! Och så skulle Peter lägga sig till att bli sjuk
just som det var hans tur att ha morgonkörningen!
Hu-u! Kallt på morgonqvisten! En snaps tycker jag
skall smaka bra! Ptro, edra sakramenskade kreatur.
Det är väl hafren, som piggat upp er!“ skrek han till
och ryckte häftigt på tömmen. “Lona, du är då alltid
morgonkry af dig, mera än som behöfs, men om
qvällarne då hänger du hufvu’t som en förfrusen tvättmadam.
Stilla, säger jag er!“
När de ståtliga hästarne ändteligen lugnat sig, drog
den axelbrede kusken upp en liten flaska ur bakfickan
på sitt “livré“ och satte den för munnen.
“Den krabaten kunde gerna bjuda mig en sup också“,
tänkte Arvid, der han satt uppkrupen i bortersta hörnet.
“Jag har god lust att ge mig tillkänna och — — —“.
“Ah“, utropade just i detsammma kusken och tog
flaskan från läpparne, “det var skönt det der, ska’ jag
säga! Ja, en liten sup renadt smakar ändå ’kuku’ så
här dags på morgonkulan. Den värmer upp blodet, den
— — den — —; ja, den är förbaskadt bra, när den
så här kilar ända ned till stortån. Husch, nu är jag
kry igen och nu ska’ det gå som ett ’jehu’ in till sta’n
och så till norr igen. Stilla, Lona, annars får du dig
ett nyp, så att du ska’ stå på två ben!“
Då han uttalade dessa sista ord, öppnade han
vagnsdörren. Det var nära att Arvid skrikit till. Han såg
nu att det nästan var omöjligt, att längre förbli
oupptäckt. Likväl teg han stilla och tryckte sig så hårdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
